Opinion

Sansad dialog för att hitta ny svensk modell

Lennart Adell Kind (L) ,

Den stora tillströmningen av flyktingar under det senaste året har lett till stora påfrestningar i vårt system för flyktingmottagning. På något längre sikt kommer den stora utmaningen ligga i att integrera dessa flyktingar i det svenska samhället, och inte minst på vår arbetsmarknad.

En del av dessa flyktingar är välutbildade, kan engelska och kan med undervisning i svenska och validering av erfarenheter och betyg, så snabbt som möjligt komma i jobb. Även om man inte ska underskatta skillnaderna i att jobba som läkare eller ekonom mellan Syrien och Sverige.

Ett betydligt större problem är den stora grupp som inte ens har en avslutad förgymnasial utbildning från sitt hemland, och som inte kan något annat språk än sitt modersmål. Vi måste vara beredda på att tiden det tar för en sådan person att bli anställningsbar på den reguljära arbetsmarknaden är mycket lång.

När denna grupp handlar om hundratusentals personer så kommer det inte bara att leda till påfrestningar på våra välfärdssystem, att ha stora grupper som står utanför samhället riskerar att leda till segregation, otrygghet och politisk radikalisering.

Det är mot den bakgrunden man får se de förslag som kommit från centerpartiet och liberalerna om att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden för dessa grupper, genom att introducera nya anställningsformer med villkor som skulle göra det lättare för människor som står långt från arbetsmarknaden att åtminstone få ett första jobb.

Utan att recensera förslagen i sig så kan vi konstatera att de genast möttes av en kampanj från LO och LO-finansierade hatsajter som Alliansfritt Sverige med flera. I stället för att diskutera problematiken och försöka finna lösningar så valde LO att beskriva förslagen som apartheid, sovjetisk planekonomi och man påstod lögnaktigt att man ville sänka bland annat undersköterskornas löner.

Att LO reagerar på det här sättet, förmodligen trängda av en massiv medlemsflykt efter den senaste tidens skandaler, är synd. Vi behöver i stället arbeta fram en bred samsyn, mellan arbetsmarknadens parter och över blockgränserna, hur vi kan modifiera den svenska modellen för att klara av de krav som kommer att ställas på arbetsmarknaden i framtiden. Det måste till en bred uppgörelse där förändringar i lönebildning, anställningsvillkor och trygghetssystem hänger samman.

Målet måste vara ett system som bättre kan leva upp till ett antal målsättningar.

Att alla människor i vårt land tillförsäkras en skälig levnadsnivå, det vill säga näringsriktig mat, en bostad som ger tak över huvudet och möjlighet till vila, sjuk- och hälsovård, tillgång till utbildning, kultur och fritid, samt trygghet till liv och lem.

Att ingen ska vara arbetslös så länge att möjligheten att komma tillbaka till arbetsmarknaden minskar och man riskerar att hamna i ett långvarigt utanförskap. Det handlar både om att personen är anställningsbar, men också att man har incitament att ta jobb som erbjuds.

Att det finns incitament att jobba hårt, ta initiativ och ansvar, och att utbilda sig, genom att det leder till påtagliga resultat i lönekuvertet.

Att arbetsmarknaden är dynamisk på så sätt att det är lätt och attraktivt att byta jobb och karriärväg så att så många som möjligt får möjlighet att arbeta med det de passar för och trivs med.

Jag tror inte att någon sitter inne med alla lösningar på hur vi kommer dit. Vi måste kunna ha en sansad och konstruktiv dialog, och vara beredda att kompromissa, om vi ska hitta en långsiktigt hållbar ny svensk modell. Då måste LO ändra både tonläge och inställning.