Hårresande vikingaäventyr i Teaterborgen

Som det står i programbladet: "Eftersom nu detta är en friluftsteater så är vi ju beroende av vädrets makter. Så vad kan vara lämpligare än att ha en gud som bestämmer över vädret mitt på scen."

Och Tor verkar ha varit välvilligt inställd till Teaterborgens premiär av Jakten på Tors hammare i lördags. För med tio minuter till godo upphörde regnet nästan helt, och solen vågade sig på att titta fram.

Den sextonde säsongen i Strömbergshyttan är det alltså vikingaäventyr som gäller. John Martin Bengtsson och Björn Elmgren har skrivit ihop en skröna baserad på Snorre Sturlassons kväde om Tors hammare. Och adderat Rottnens farligaste vikingar, Valhalls coolaste tonårsasar, en mängd alver, dvärgar och en ryslig jätte.

Vill man vara surmagad kritiker kan man förstås snabbt konstatera att samma ingredienser använts till denna soppa som till fjolårets och året innan dess och innan dess.

"Snart blir det paus, det märker man", som elvaåringen rutinerat konstaterade under den stora masscen som traditionsenligt markerade första aktens slut.

Är man på vänligare humör är det lika uppenbart att herrarna John Martin Bengtsson och Björn Elmgren har hittat ett koncept som passar hela familjen, ett gäng skådisar som fungerar ihop, kostymörer, scenografer och koreografer med flera som vet att tillvara förutsättningarna på bästa sätt. Att skapa en sjö tillräckligt stor för ett vikingaskepp är en bedrift i Teaterborgens karga skogsglänta. Det är inte lätt att år efter år skriva ihop historier baserade på kända karaktärer och myter med infall och repliker som passar både stora och små, om än inte alltid samtidigt.

Dessutom har man insett att man är bättre på komik än romantik och valt bort kärleken i år - även om ett bröllop spelar en viktig roll i handlingen.

På det stora hela är det en hårresande (kolla in perukerna) föreställning där vikingarnas toviga nödtorft står i bjärt kontrast till Valhalls cerisa utsvävningar. Att 1970-talets discoera varit en stor inspirationskälla till både musik och kostym är tydligt. Även Michael Jackson får sig en hyllning.

Äventyret inleds med att Tors hammare hamnat i orätta händer. Och eftersom den som betvingar åskan betvingar världen är den nu ett hett byte för såväl vikingar, gudar och gudadöttrar som jättar. Förvecklingarna är många och blixtrarna som slår ner skär genom märg och ben. Visserligen står Elmgrens burduse Tor och Bengtssons lismande Loke i centrum, men lika viktiga för handlingen är vikingatrion härligt spelad av Sven Flyboo, Patrik Dahlberg och Niklas Andersson, tonårsasarna Julia Atterheim och Emelia Sallhag som säkert prickar in varje fjortiskliché och resten av asagudarna med Sussie Bergström som Freja i spetsen.

Den störste guden saknas dock.

"Men, var är Oden, borde inte han vara med?" undrade åttaåringen vaket. Och det borde han kanske, men nu är det just i hans frånvaro som Tor förlorar sin hammare och vill hinna få den tillbaka. Även om det innebär att med Loke som tärna klä sig till brud.

"Men varför har båda de klänningar nu?" frågade fyraåringen förvirrat.

Jo, på Teaterborgen är man sedan länge så garvade att man vet att karlar i kvinnokläder går hem, så också denna gång. Att just denna detalj spelar en tämligen viktig roll i den urgamla Edda-sagan är alltså en gudagåva man ser till att utnyttja på bästa sätt.

På vägen hem ljöd bilen av sånger om Asagudar och Tors hammare och hemma utbröt genast ett slags gudarnas krig som inte slutat än.

Ett gott betyg på en sommarteater som förhoppningsvis har tumme med väderguden resten av speltiden också.