Nya skivor 9/6

CHRISTINA AGUILERA

Bionic

(Sony)

4/5

Christina Aguilera har under sina drygt tio år i rampljuset hunnit med att avverka i princip alla genres som finns. På gott och på ont.

Det kan lätt skapa ett väldigt förvirrat och snuttifierat intryck. Men det visar också på vilken bredd hon har. Och Christina Aguilera har onekligen utvecklats en del sedan första singeln Genie in a bottle.

Då var det gullig, lite lagom sexig och ändå rätt tillrättalagd pop, nu är det kaxig r'n'b.

På fjärde fullängdaren Bionic blandar hon hejdlöst, samarbeten med Le Tigre och Peaches ger fina electrolåtar som My girls, samtidigt som det också finns plats för smäktande ballader som You lost me.

Och jag måste erkänna att jag gillar den här Christina Aguilera bäst, dubbelplattan Back to basics som kom 2006 var för all del charmig med sin burleska ton. Men Bionic är en helt annan platta. Det är kaxigt, svängigt och lite barnsligt rebelliskt.

Bionic har inte fått speciellt bra recensioner, Christina Aguilera har fått rollen som nummer två: "kvinnan som födde barn medan Lady Gaga tog över tronen."

Och visst känns det lite revansch när det gäller Bionic, i Vanity sjunger hon:

"Let us not forget who owns the throne" och hennes son svarar: "You do mommy."

Men Christina Aguilera är en sådan institution i sig själv att hon aldrig kommer att bli nummer två.

Bionic är en bra skiva med starka låtar i en blandning som trots sin bredd aldrig blir virrig eller svårhanterlig.

Speciellt gillar jag samarbetet med Le Tigre och Peaches, My girls är en given låt på valfritt disko. Det enda bottennappet är väl egentligen den såsiga och ganska konstiga Sex for breakfast som skulle passa bättre som intro till valfri gladporrfilm.

ACORN

No ghost

(Bella union/BAM)

4/5

Det är lätt hänt att Acorns nya album går en förbi. Det är inget som pockar på uppmärksamhet, inget som uppenbart går utanför ramarna för hur band som under 00-talet sökt sig till americana/folk-rock låter.

Afropopinslagen som var framträdande på det kanadensiska bandets två tidigare album är nu betydligt nedtonade och bättre integrerade. Även om det sprakar och bluppar lite då och då i bakgrunden är det låtmaterialet, inte ljudlekarna, som är No ghosts styrka och gör det till ett slitstarkt och sympatiskt album. Här finns ett allvar och en musikalisk substans som till exempel närbesläktade Dodos saknar.

BO STRÖBERG

ARIEL PINK'S HAUNTED GRAFFITI

Before today

(4AD/Playground)

4/5

Freak folk-scenen är som namnet antyder befolkat av en hel del excentriker. Och den mest excentriske är Los angelesen Ariel Pink. Han har samplat, vridit på reglagen och skrivit en rad fantastiskt snygga västkustpopiga melodier tidigare. Allt inspelat i, vad det verkat som, garderoben i sovrummet. Ibland har det låtit fantastiskt, ibland mest synd på så fina låtar. Tillsammans med Haunted Graffiti får han nu chansen i en "riktig" studio. Det gör honom inte mindre kung av lo-fi, med det låter åtminstone som att han har klivit ut ur garderoben. Det är funk, slick soul och 1970-talets Kalifornien på ett alldeles eget och många gånger briljant sätt.

ANDREAS WESTERGREN

ASS

Salt Marsh

(Headspin Recordings)

3/5

Gitarristen och multiinstrumentalisten Andreas Söderströms band ”Ass” har ett namn som väl närmast signalerar gangstarap eller råmanglig metall. Men inget kan vara mer fel. Istället spelar de stillsamt vacker och naturromantisk ambientmusik, där också världsmusik av olika slag skiner igenom här och var. Med sig har söderström namnkunniga jazzmusiker, som Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson, vilka inte gör mycket väsen av sig men ändå bidrar till en spännande ljudbild, precis som vevliran som då och då brummar i bakgrunden. Men efter ett tag blir det hela ändå lite för stillsamt för att intresset skall förbli på topp plattan igenom.

MAGNUS NILSSON

BIG BAND SPLASH

Another apple

(Wime)

3/5

Ta det bästa som de legendariska skivbolagen Motown, Atlantic och Stax hade att erbjuda under 60- och 70-talen. Häll det i en burk, skaka och sila och ni får Big Band Splash, som har borrat sig långt ner i Detroit och Memphismyllan och på ett imponerande sätt lyckats återskapa mycket av soundet från de gyllene soul- och R&B-decennierna. Att musiker som Sven Zetterberg och Baskery-systrarna Bondesson finns med i bandet borgar såklart för ett genuint uttryck och ett gott musikantskap. Det som ligger bandet i fatet är att de liknar sina förebilder lite för mycket, och vilka som inte håller för en sådan jämförelse är alltför uppenbart.

MAGNUS NILSSON

BLITZEN TRAPPER

Destroyer of the void

(Sub pop/ Border)

3/5

Blitzen Trappers egenhet att låta melodierna gå utanför de upptrampade stigarna gör deras countryrock väldigt speciell. Men ofta har detta snirklande lett över i symfonirock och folkprog. Det inledande sexminuterseposet på det amerikanska bandets femte album är oroväckande. Och det fortsätter med flera låtar som doftar mer Canterbury än amerikansk prärie. Laughing Lover låter Supertramp. Först halvvägs in i albumet styr ruffigt psychedeliska Love and Hate upp det hela.

Blitzen Trapper har en zappiansk lekfullhet och en egen ton som gör dem unika, men Destroyer of the void är för rastlös för att vara ett steg framåt mot det stora album de har i sig.

BO STRÖBERG

BOMBUS

Bombus

(Mourningwood/Border)

4/5

Den obetitlade albumdebuten från göteborgarna Bombus innehåller en blandning av stildrag och en variation mellan låtarna som gör den till en perfekt hårdrocksplatta för dem som egentligen inte älskar hårdrock utan hellre hård rock i intilliggande genrer. Precis som Motörhead alltid funkat för punkare.

Det är Black Sabbath-influenser tillknådade på Melvins vis och toppade med lite Killing Joke-ångest. Inte allt för lång ifrån producenten Per Stålbergs band Division of Laura Lee, även om Bombus inte har lika bråttom.

BO STRÖBERG

DANIEL JOHNSTON & BEAM

Beam me up

??(Hazelwood/Border)

3/5

Det känns som om många sliter i Daniel Johnston just nu. Han släppte sina första låtar på kassettband redan för mer än 30 år sedan och gav dem till folk han råkade träffade. Det var alltså originalband. Han är en särling som geniförklarats av vissa för sina enkla poplåtar, av andra sedd på senare år snarare som utnyttjad på en freak show. Nu är det i alla fall holländska orkestern Beam som backar upp i en inspelning bestående av Daniels tidiga låtar samt tre nyskrivna. Och trots elva mans musikaliska artilleri i form av blås- och stråkarrangemang, tränger ändå Daniels unika röst igenom. Inget nytt tillförs egentligen. Men kanske en ny publik kan hitta fram till denna originella musiker?

ANDERS TAPOLA

THE DRUMS

The Drums

(Moshi Moshi/Bonnier Amigo)

3/5

Hade jag varit 17 år hade jag älskat det här. Förbehållslöst. De fyra Brooklynbornas allt är möjligt-attityd, deras sneda luggar, deras stora kärlek till brittisk, melodiös postpunk – allt från Orange juice till Joy division – och samtida svensk pop som The Tough alliance och Embassy. The Drums lyckas också omsätta sina influenser i 12 oemotståndliga, omedelbara, oklanderliga poplåtar som får sommaren att bli den soligaste sedan Beach boys dagar. Åtminstone teoretiskt. För hur stilistiskt säkra de än är så lyckas de inte övertyga mig om att det finns något eget och speciellt och intressant bakom den perfekta ytan.

ANDREAS WESTERGREN

ERIK NYLANDERS ORKESTER

A Festa Vale Tudo

(Parallell)

4/5

Den svenske trumslagaren Erik Nylander har slagit sig ihop med fem frisinnade norska musikaliska vildhjärnor för att, som det verkar, korsa allt som korsas kan. Gruppens musik är följaktligen en vild flört med allt från modern experimentell rockmusik á la Sigur Rós till fri electronicajazz och rent konstmusikaliskt modernistiska ljudcollage. Det är friskt vågat och mycket vunnet, även om det hela på ett plan inte verkar bäras av någon annan idé än experimentets för dess egen skull. Spretigheten är det emellertid lätt att ha överseende med när resultatet blir så spännande som denna strida ström av fräcka grepp och överraskningar.

MAGNUS NILSSON

GANGLIANS

Monster head room

(Southerrain transmission/ Border)

5/5

Med söta melodier och Beach Boys-oande finns det fler kopplingar till Wavves än att de delar skivbolag, kreddiga Woodsist. Men Ganglians har sedan debut-ep:n tröttnat på överstyrning. Nu är det luftigare. Det är svajande och lätt ostämd freak-folk som är mer freak än folk, som en stenad frälsningsarmé. Det är så här MGMT, The Drums eller Girls skulle ha låtit om de haft toviga skägg och bott i tippies.

I Valient Brave, albumets obestridliga showstopper, kombineras en trubadurmelodi med indiegitarrpop. Och så går det hela lite över styr. Psykedelian finns alltid där.

Ganglians vrider allt ett extra snäpp.

BO STRÖBERG

LASSE STEFANZ

Texas

(Warner Music)

3/5

Kopplingen till Texas känns ganska lös. Däremot bjuder Lasse Stefanz sin publik på låtar som handlar både om Skåne och Copacabana.

Och visst - de som gillar Lasse Stefanz känner igen sig.

Det är proffsigt och genuint Stefanz-sväng på en skiva som också innehåller en riktig tårdrypare; Jerry Chestnuts A Good Year For The Roses som i Mona Halldebys svenska översättning har blivit Ännu Blommar Våra Rosor.

Riktigt hörvärd är Olle Jönssons duett med norska Anne Nordsti i snabba Fredagskväll.

Det är också Anders Wigelius och Ulf Georgssons En Sista Tequila med en mycket tänkvärd text om att dränka sorgerna i sprit.

BERNE PERSSON

THE MAGIC NUMBERS

The Runaway

(Heavenly)

3/5

Världens vänligaste, och hårigaste, popband har på sin tredje platta lagt större omsorg på produktionen. Det gitarrdrivna får stå tillbaka för en renare och större ljudbild. Och lite mindre angelägen. Öppningslåten The Pulse, till exempel. Den börjar fantastiskt, men växer sakta till en stråkbeklädd symfoni. Lite går Magic numbers magi förlorad då. De är ju som bäst när de är en varm famn att omfamnas av. Där Romeo Stodarts kärlekskranka Beppe Wolgers-röst får stå ohotad, uppbackad av vacker stämsång, böljande basgångar, och melodier som gör ont. De stunderna finns förstås, Only seventeen är en sådan. Men de är för få.

ANDREAS WESTERGREN

PETER R ERICSON

Three colours

(Promising records/Warner)

3/5

Peter R Ericsons debutplatta Rouge utnämndes i Smålandsposten till en blivande klassiker när den släpptes 1980. Hur det nu blev med den saken så har i alla fall sångaren och gitarristen Peter R gjort en gedigen, om än inte hitbemängd, karriär sedan dess. Mest känd är han kanske för att ha skrivit Sommarkort (En stund på jorden) till Cornelis Vreeswijk och Under vinrankan till Monica Zetterlund. Han har också spelat gitarr med en mängd musiker i olika genrer, komponerat film- och tv-musik, producerat skivor och haft ett skivbolag. Nu släpper han en box med fyra egna plattor varav tre är nya/tidigare outgivna. Färgerna är blått, rött och vitt. Den blå skivan i Ericsons trikolor är en hyllning till Pasolini, Fassbinder och George Harrison. Den röda skivan innehåller sviter om storpolitik, det handlar om Afrika, Balkan och Burma. Den vita plattan beskriver personer som Peter R känner och är alltså av mer privat natur. Fjärde skivan är bonus utan färg och består av material som gjorts utan tanke på att ges ut på platta, låtar som inbördes inte har något sammanhang.

Peter R Ericsons Three colours är ett ovanligt projekt i dagens skivvärld och värt en eloge bara just därför. Boxen innehåller 188 minuter musik och allt känns inte så angeläget. Men en hel del är hörvärt och somligt riktigt bra. Arrangemangen för bland annat trumpet, violin och klaviatur är snygga och Peter R:s gitarr har en mycket vacker David Gilmour-ton. Hans förutvarande ganska aggressiva proggröst har blivit eftertänksam. Hela boxen andas musikalisk mognad. Bonusplattan har flest fina låtar och är den bästa av de fyra.

PO ÅSTRAND

SAVATAGE

Still The Orchestra Plays

(Edel)

4/5

Den fullständiga titeln på denna platta, Still The Orchestra Plays – Greatest Hits 1 & 2 är givetvis en sanning med modifikation. Savatage har egentligen bara haft en hit i och med singeln Edge Of Thorns som kom 1993. Detta bör dock inte utgöra något hinder för den som vill ha en riktigt välmatad samling med nästan uteslutande välkomponerade och lätt progressiva topplåtar från ett band som i en rättvis värld borde ha rönt mycket större framgång. Här finns höjdare som den fantastiska metaldängan Hall Of The Mountain King och mer melodiösa ballader med rejäl stuns som When The Crowds Are Gone. Köp!

KLAS LUNDGREN

SICK OF IT ALL

Based On A True Story

(EMI)

3/5

Sick Of It All har snart spelat tillsammans i 25 år och släpper med Based On A True Story sitt nionde album som överlag består av riktigt stenhård hardcore framfört med fullständig övertygelse. Under den svårgenomträngliga ytan finns det en del finesser och variationer som kanske inte gör alltför stort väsen av sig förrän efter ett antal lyssningar. Death Or Jail och Dominated är hardcore med mycket metal över sig medan de lite mer melodiösa och i sammanhanget nästan svängiga A Month Of Sundays och Watch It Burn ger pyttesmå om än välbehövliga andhämtningspauser mellan de mer brutala överfallen.

KLAS LUNDGREN

DIVERSE ARTISTER

Be yourself – A tribute to Graham Nash's Songs for beginners

(Grass roots rec/BAM)

2/5

Graham Nashs allra bästa låtar har han skrivit för de skivor han gjort i samarbete med David Crosby, Stephen Stills och/eller Neil Young. Tänk bara Teach your children (C, S, N & Y), Marrakesh express (C, S & N) och Take the money and run (C & N). För att inte nämna låtarna han skrev redan i Hollies, som King Midas in reverse eller Dear Eloise, hans sista bidrag till gruppen innan han lämnade den och flyttade till USA.

De två album som Graham Nash gjorde under eget namn i början av 1970-talet är fina, men det finaste med dem är Nashs röst – inte låtarna i sig. Songs for beginners, solodebuten från 1971, och är i mitt tycke ingen riktigt rättvis introduktion för beginners. Ändå är det detta album ett antal indieartister här tolkar låt för låt.

C, S, N & Y (med eller utan Y) inflytande på den nya folkvågen, är kanske allra tydligast i Fleet Foxes. Gruppens frontman Robin Pecknold är naturligt nog en av de elva medverkande här och gör Be Yourself med snygg stämsång och så. Nash’s dotter Nile Nash, som tagit initiativet till hyllningen gör sina två låtar rätt anonymt. Bäst lyckas Vetiver som gjuter liv i I used to be a king medan Bonnie "Prince" Billy är den som tar ut svängarna mest och väljer att rossla fram Simple Man på spanska. Psykiga Sleepy Sun har fått äran att göra albumets allra bästa låt, Chicago., men fuckar upp den något förskräckligt.

BO STRÖBERG