Skivor

Veckans skivor: 111123

Skivor Artikeln publicerades

I veckans skivskörd hittar vi ingen riktig fullpoängare men ett flertal med fyra granar i betyg. Bland dessa hittar vi bland andra Kate Bush och Bill Ryder-Jones.

KATE BUSH
50 words for snow
Betyg: 4/5
(FISH PEOPLE/EMI)

Man lär sig tålamod av Kate Bush. Det här är hennes tredje skiva med nya låtar på 20 år och man blir inte besviken.
För trots alla som inspirerats av henne finns det fortfarande bara en Kate Bush. Om någon annan gjort en nästan fjorton minuter lång låt om en kvinna som blir förförd av en snögubbe hade man misstänkt att idéerna tagit slut, eller i alla fall att medicinen slutat verka.
Men i Bushs fall är man mest förvånad över att hon inte gjort jazziga Misty förr. Elton John sjunger duett på Snowed in at Wheeler street. Bortsett från slutet där han kopplar på sin Las Vegas-röst och Bush följer efter låter det riktigt bra. På titelspåret dyker Stephen Fry upp och går igenom – förstås – femtio ord för snö. Han väljer tyvärr/tack och lov att inte sjunga.
I inledande rysarpiano­balladen Snowflake sjunger hennes tolvåriga son de höga toner som Bush själv kanske inte mäktar längre. Hon är trots allt inte Neil Young.
Låten består nästan bara av piano och sång och har det där dämpade ljudet som uppstår när det snöar så långsamt att flingorna nästan inte orkar ta sig till marken.
Förstås inte av en slump. Bushs röst är också mer dämpad numera, men fortfarande lika vacker och på många sätt mer gripande.
Skivans andra halva är­­­ mer varierad och har större arrangemangen. Kanske en nödvändighet, men det resulterar också i att den blir lite lösare i kanterna.
När den sjunde och sista låten tonar ut efter sammanlagt 65 minuter har hon mig återigen lindad kring sitt lillfinger. Och ska ni bara köpa en temaskiva om snö i år är det den här.
OLA CLAESSON

NILS LOFGREN
Old school
Betyg: 3/5
(Vision music inc)

Nils Lofgren är mest känd som musiker bakom Neil Young (främst början av sjuttiotalet) och Bruce Springsteen (sedan 1984), men han har också gjort en rad soloskivor och hans låt Keith don’t go är något av en klassiker. Musiken är rock och country, ibland med inslag av folk, men samtidigt med personlighet för att sticka ut ur mängden. (Ibland väl) bredbent blandas med akustiskt och dragspel. The rising blandas med Harvest moon, för att göra två uppenbara referenser. Hans röst är varm och trygg, som en mer återhållsam Springsteen, och låtarna genomgående välskrivna.
OLA CLAESSON

LET’S SAY WE DID
Let’s say we did
Betyg: 3/5
(Nesna Records)

Stockholmsbandet Let’s Say We Did tar sin album­oskuld med detta släpp. Vi har en Conor Oberst-röst och frekvensväxlande americana-riff. Formen är fin men alldeles för statisk. Killarna verkar inte måna om att ta några större kliv utanför safe-zonen, både på gott och ont. Deras gitarrbygge är mycket trivsamt men blir lite pappersmassigt efter ett par låtar. En pianoinjektion och skonsammare percussion hade gjort under för bandets potential. Inte mycket fattas för att Let’s Say We Did skulle kunna förbanda åt Girls eller The Jawhawks utan att göra bort sig. Lovande.
HATEFF MOUSAVIYAN

AZURE BLUE
Rule of thirds
Betyg: 3/5
(Hybris/Border)

Åttiotalets produktionsideal är trendiga. Det är som om böldpest skulle bli hippt igen och ungdomar med byxorna nere vid knäna och snekeps skulle köpa bölder till armarna. Men på sin solodebut använder Tobias Isaksson åttiotalet med förnuft och intelligens. New Order och Roxy Music cirka Avalon är rättvisa referenser, snarare än A Flock Of Seagulls. Singeln The cather in the rye känns igen från P3. Isakssons kyrkeko-sång gör sig utmärk särskilt i de långsammare låtarna, som inledande Fingers. Även Long way down är en favorit. Om ni gillar Lo-Fi-Fink har ni härmed en rekommendation.
OLA CLAESSON

SOPHIE ZELMANI
Soul
Betyg: 3/5
(Sony)

1995 i Stockholm började Sophie Zelmanis resa. Nu nio album senare har hon fortfarande en förmåga att bevara den där karaktäristiska framgångs­faktorn. I Zelmanis fall är det avskalade, akustiska och dova ballader. Det vilar något visst över hennes låtar, hon skapar den där känslan av att låtarna blir som soundtrack till lyssnarens liv. Till de epoker, händelser, relationer och årstider som har passerat och berört. Sophie Zelmanis musik och texter sveper fram och fångar upp känslan, subtilt utan att armbåga sig fram. Jag har redan mina minnen, tänker du låta Zelmani utgöra soundtrack till dina?
LOUICE PETERSSON

JESSIE J
Who you are (Platinum Edition)
Betyg: 2/5
(Universal)

Plattan visar ganska väl who Jessie J are. Som platinum edition antyder är detta ett återsläpp på debutplattan från i år. Så vad vill man få sagt med ett så tidigt återsläpp med enbart tre nya låtar? Förmodligen förvisa sig om att inte gå obemärkt förbi. Jessie J är väldigt mån om att visa vad hon sångtekniskt kan. Hon drar ut tonerna i längsta tänkbara elasticitet och det är ett wailkalas utan begränsningar. Bäst är r’n’b-spåren som blir mer dynamiska än balladerna. Jessie J är som en pizza med extra allt, där man först efteråt inser att det blev för mycket av det goda. Så ja Jessie J, nu vet vi vem du är och du är inte Less is more.
LOUICE PETERSSON

MARKUS HULTCRANTZ & THE JUST WOKE UPS
Songs & stories
Betyg: 3/5
(Kakafon records)

Med Hultcrantz rötter i visan är inte steget så långt till amerikansk country – båda handlar i första hand om att berätta historier. Sången är nära pratad ton och det gör också att orden blir viktigare än rösten. Musiken är skönt gungande akustisk bilåkarcountry. Let me die when I?m alive, singeln Promises och Down by the river är några upptempohöjdpunkter. Samtliga har snygg stämsång. Personliga favoriten I shake my fist sticker ut med sin udda stil. Svensk country är en apart företeelse, med den här kan komma att växa.
OLA CLAESSON

SKRÖMTA
Swedish handicraft
Betyg: 4/5
(Tongång records)

Traditionell svensk folkmusik kan sorteras i dels den som handlar om att äta upp sin sista kofta för att klara vintern och dels den som får publiken att i tid och otid utbrista tjo. Skrömta tillhör den senare. Bitvis är det till och med rock. Första skiva kallades Grejhotja. Musiken är lekfull, ibland farligt nära gränsen till odrägligt mycket. Man kan bitvis ana att några av medlemmarna har rötter i jazzen, även om det rör sig mot medeltid. Låtar som Lustarmen, Kätta och svarskörerna i Skrömta-rappen gör att det kittlar i vill-se-live tarmen. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk?
OLA CLAESSON

THE SPLENDOR
Delphian Palace
Betyg: 4/5
(HOOB)

The Splendors musik är spännande blandning av modern klangrik nordisk jazz och det bästa av 60-talets strömningar: den utlevande frijazzen och den sökande Wayne Shorter-skolan. Till det lägger de en gnutta modern elektronik, och skapar på så sätt ett eget uttryck som sticker ut på ett högst tilltalande sätt genom att vara fokuserat och intensivt utan att vräka på. Och parallellerna till mystiken som omgav oraklet i Delphi är ganska naturliga. Bandets ledare är den flerfaldigt prisbelönta saxofonisten Lisen Rylander Löve, och med sig har hon den alltid hyperkreative pianisten Fabain Kallerdahl, vilket i sig borgar för högsta kvalitet.
MAGNUS NILSSON

DANIEL ÖGREN
Laponia
Betyg: 3/5
(Hoob/Border)

Jazz? Kanske inte. Men något måste det stå. Ögren är en intressant gitarrist som i alla fall spelar med jazzmusiker. Musiken är inspirerad av Norrland och det är stillsamt ödsligt med ett visst mått av vemod i botten, men också med spelglädje. Atmosfären kryper långsamt så nära att man nästan glömmer att musiken finns där. Här finns klarinett, kontrabas, trummor, clavioline, kohorn och eftersom allt spelades in i en kyrka kom orgeln också till användning. Det är musik för folk med stora tekoppar och lediga stunder (eller möjligtvis i behov av). Om några månader kan det visa sig att betyget var för lågt.
OLA CLAESSON

HUBERT SZYMCZYNSKI & EWA STANKO
Romantic Evergreens
Betyg: 3/5
(Chamber Sound)

När Palladiums huspianist Hubert Szymczynski tillsammans med sångerskan Ewa Stanko tar sig an ett antal av de mest välkända standardnumren ur The Great American Songbook, visar de ännu en gång vilken fantastisk och aldrig sinande inspirationskälla som finns i denna sångskatt. Öriga medverkande på skivan är Johan Ötlund och Adam Nätt som alternerar på bas. Sättet som de olika triokonstellationerna tar sig an materialet är tämligen klassiskt och behagligt nedtonat, och plattan bjuder på många fina ögonblick. Inte minst ett fint trombonsolo av Håkan Thuner, som gästspelar på Duke Ellingtons In A Sentimental Mood.
MAGNUS NILSSON

OK STAR ORCHESTRA
The beat and the melody
Betyg: 4/5
(Rootsy)

Nu är vi där igen. Världsmusik. Men i stockholmska OK Star Orchestra finns faktiskt inslag av Afrika, Sydamerika och Nordamerika. Kuba dyker upp och ibland doftar det lätt av Arabvärlden. De gör en version av Sykiyaki som täcker in Ostasien också. Så begreppet världsmusik kommer till sin rätt. Och oavsett om man står, sitter eller ligger är det svårt att inte börja få lite ryckningar i benen. I N?wama ikhon ma finns till och med lite ovanlig sång. Denna sex personer (och åtta gäster) starka lilla orkester är så mjuk och skön att lyssna på att alla borde få dem i pillerform så här års.
OLA CLAESSON

RUSH
Time Machine 2011: Live in Cleveland
Betyg: 4/5
(Roadrunner)

Behöver vi en ny liveplatta från den kanadensiska powertrion Rush? Nja, det finns ju redan ett stort antal att välja på. Samtidigt, man mår inte precis dåligt av att höra den perfekta poppärlan Time stand still en gång till eller att få hela Moving pictures-plattan serverad i en följd i strålande versioner. Det enda som inte alls håller måttet är en inte tillräckligt aggressiv version av The temples of syrinx. De två nya låtarna som släppts från den nästkommande studioplattan Clockwork angels, Caravan och BU2B, ges också utrymme. Det finns tillräckligt med krut kvar i Lee, Lifeson och Peart.
KLAS LUNDGREN

KRUX
III – He who sleeps amongst the stars
Betyg: 3/5
(GMR)

Leif Edling är mest förknippad med pionjärerna inom doom metal, Candlemass, som han styrt genom alla inkarnationer. Krux startades 2002 när Candlemass låg i träda och gav Edling en möjlighet att skriva låtar med lite annorlunda karaktär och arbeta tillsammans med andra musiker som Mats Levén (Firewind) och Peter Stjärnvind (Nifelheim). Musiken på bandets tredje platta går oftast i ett relativt högt tempo. Det myckna användandet av 70-talsdoftande keyboards ger ett varmt och melodiöst sound där det inledande titelspåret tjänar som det mest lyckade exemplet på vad bandet kan uträtta.
KLAS LUNDGREN

NICKELBACK
Here and now
Betyg: 2/5
(Roadrunner)

Sedan det stora genombrottet 2001 har Chad Kroeger och de andra kanadensarna i Nickelback gjort succé med sin stöddiga och hårda alternativrock. Det har inte hänt något revolutionerande i Nickelbacks värld sedan dess. Lite hårdare rockare som This means war och lugnare väl radioanpassade låtar som Lullabye och Holding on to heaven visar att gruppen fortfarande har god koll på sitt vinnande recept. Speciellt spännande eller äventyrligt blir det dock aldrig och även om låtmaterialet genomgående är väl framfört framstår gruppen fortfarande som alltför slätstruken.
KLAS LUNDGREN

SLIPKNOT
Iowa – 10th anniversary
Betyg: 4/5
(Roadrunner)

Slipknot hade en del att bevisa när andra plattan skulle komma ut för tio år sedan. Två år tidigare hade debuten gjort oväntat stor succé och var skivbolaget Roadrunners första platinaplatta i USA. Iowa infriar förväntningarna och lyckas till och med vara både tyngre och mörkare än sin föregångare. Detta visas med oerhört lyckat resultat i det komprimerade hat som People = Shit utgör. Att man med trovärdigheten i behåll lyckades skapa förhållandevis lättillgängliga hitlåtar som Left Behind gjorde inte saken sämre. Jubileumsutgåvan innehåller också en vass liveupptagning från turnén.
KLAS LUNDGREN

BILL RYDER-JONES
If...
Betyg: 4/5
(Domino)

Till 2008 var Ryder-Jones med i den svårt charmiga engelska popgruppen The Coral. Sedan dess har han gjort musik till kortfilmer och nu gör han sin egentliga solodebut med ett ”retroaktivt soundtrack” till Italo Calvinos roman If on a winter?s night a traveller. Musiken är snyggt orkestrerad och till stor del instrumental. Med tanke på Ryder-Jones myckna filmmusikkomponerande är det inte helt oväntat att musiken är filmisk. En väldigt vacker och melankolisk film dessutom, där det förmodligen regnar. Den sortens skiva man lyssnar på från början till slut, men testa gärna Enlace.
OLA CLAESSON

SVANTE THURESSON
En cool jul
Betyg: 2/5
(Metronome)

Att Svante Thuresson under sina fem decennier i branschen har lyckats undvika att göra en julskiva torde vara en bedrift i sig. Nu har han dock fallit till föga och kommit ut med ett dussin låtar, komponerade av bland andra Plura, Mauro Scocco, Ulf Lundell och Pugh Rogefeldt, vilka löst hålls ihop tematiskt av snöflingor och allmänt mysgullegull. Till skivans försvar kan sägas att den är befriad från gängse tomtefrossa och glitteröverskott. Men det är en klen tröst. För sötslisksmörigt i överkant är det ändå. Och texten till Karl-Bertil Johnsons julafton är ett så bedrövligt pekoral, så man sätter knäcken i halsen.
MAGNUS NILSSON