Skivor

Veckans skivor 20120502

Skivor

Bland denna veckas släpp återfinns en med högsta betyg, Geoff Barrow & Ben Salisbury. Andra skivor med höga betyg är Marilyn Manson och Europe.

Artikeln publicerades 2 maj 2012.

MARILYN MANSON
Born Villain
(COOKING VINYL)
Betyg: 4/5


Det är 18 år sedan Marilyn Manson släppte sitt debutalbum och för 14 år sedan slamrade hans musik i mina högtalare för första gången. Det har varit en lång och vacker kärlek men mycket har hunnit hända på vägen, från Mechanical Animals som var mitt startskott. På en smal och snårig väg har den gode Brian Warner slingrat sig fram. Genom den vackert dova ljudbilden på Holy Wood till smutsig arenarock av det kommersiella slaget på de senaste plattorna. Jag kan gilla den sidan av Marilyn Manson också. Men för alla dem som faktiskt väntade på en comeback från den numera halvt om halvt rumsrena skräckrockaren så är Born Villain er lösning.

Vi har No Reflection till er som ännu inte är riktigt redo att lämna arena-Manson, men resten då? Ja det är en smutsig röra av obscena texter, otvivelaktiga sånginsatser och skeva alster med punkantydningar. Vi finner slagkraftig hatkärlek i Pistol Whipped, referenser till den grekiska mytologin i Overneath the path of misery. Textmässigt lyser Manson upp i Slo-mo-tion och kulminerar på The Garderner med spröda tillkännagivanden som ”she and every she is doomed to be your idea of her”. Såklart finns alla perversa vinklingar och satanistiska uttryck kvar på ett, för Manson, ytterst passande sätt. Mot skivans slut finner vi ett lite mer sårbar approach i Disengaged och Breaking the same old ground, men givetvis inbäddat i en stor portion hat. Innan skräcksagan når sitt slut uppenbarar sig en cover, You’re so vain, featuring Johnny Depp (!). Den platsar inte riktigt och den i särklass bästa cover Manson har gjort, är och kommer förmodligen alltid vara, Depeches Personal Jesus. Ta på dig musöronen och välkommen tillbaka Manson!
LOUICE PETERSSON

SOSO

T.T.I.D.S.D.I.E.U.I.C.

(DO IT YOURSELF BITCH PRODUCTIONS)

Betyg: 3/5

Minns ni Sophia Somajo? Attitydstinn lo-fi, sovrumselectro, mycket vocoder. Ett par år sedan nu. Det här är hon igen. Hemmagjort, uppe gratis för nedladdning, stundtals helt briljant. Sosos nya album präglas av spännande produktioner och dribblande sång. Det lekfulla blandas ut med en stor portion bakom-kulisserna-svärta över de 13 spåren. Vad Sophia möjligen tappar i avighet vägs upp av idérikedom i beats och melodier. Det är ett okonventionellt stycke musik, ytterligare ett bevis på att man inte behöver göra allt enligt regelboken. Aningen kort och ofokuserat dock.

HATEFF MOUSAVIYAN


CAROLINA WALLIN PÉREZ

Där vi en gång var

(RAZZIA)

Betyg: 1/5

Där vi en gång var tar ingen plats, försöker sig inte på något större än att bara bli lyssnad på. Det är en avskalad slags svensk pop, låt säga en lågbudget-version av Veronica Maggio. Små stesolida spår, traditionellt uppbyggda, avlöser varandra. Det är lika enhetligt som enformigt. CWP spelar på enkla känslosträngar och verkar mest ha gjort ett album för görandets skull. Ljudbilden är tanig, hopplöst mager. Jag uppskattar verkligen när något nytt bjuds in i arrangemangen, som de sofistikerade stråkarna i Din tur. För mig är det här annars ett väldigt intetsägande album. Stark etta.

HATEFF MOUSAVIYAN

BRAD

United we stand

(V2 RECORDS)

Betyg: 4/5

Gitarristen Stone Gossard har förutom Pearl Jam också Brad, som gav ut sin första platta 1993, att tänka på mellan varven. Trumfkortet i Brad är dock Satchel-sångaren Shawn Smith som har en riktigt effektiv och till lyssning uppfordrande röst i de oftast melankoliska låtarna. Den delikata Make the pain go away är en pärla och Through the day för tankarna till storheter som Bryan Ferry och Bob Dylan. Mindre bra fungerar det i mer aggressiva låtarna som Diamond blues där Smiths röst inte alls kommer till sin rätt. United we stand är trots enstaka klavertramp en platta med många höjdpunkter.

KLAS LUNDGREN

LOWER DENS

Nootropics

(DOMINO/POLYGRAM)

Betyg: 3/5

Jana Hunter är med på många håll, men Lower Dens är nog att betrakta som hennes band och här är hon lika mycket gitarrist som sångerska, även om rösten ändå inte kan låta bli att hamna långt fram. Musiken är pulserande rytmisk med ett smått maniskt driv framåt från både bas och trummor. Det gör att skivan nästan ger intryck av att bestå av en enda lång låt. Särskilt de tre första spåren leder in i varandra. Det gör att de lite långsammare låtarna sticker ut ännu mer. Gitarrerna kommer bitvis från ett annat mer psykedeliskt håll och mötet mellan de olika instrumenten är intressant.

OLA CLAESSON

JONAS SCHWARTZ

Six

(ADORE MUSIC)

Betyg: 4/5

Pop bred som en motorväg med piano och en extra stor akustisk gitarr. Schwartz har en röst som avslöjar hur mycket känslor han bär runt på. Det märks redan i öppningen Excited. Orden som vill få plats är väldigt många. Tomorrow belongs to me fanns med på årsbästalistor i bland annat Nöjesguiden och den finns med här. Förstasingeln Ideas tar det lugnare, i alla fall vad gäller tempo. Det är de tre första låtarna. Resten av skivan håller samma nivå. Å ena sidan skulle man kunna redigera materialet, å andra sidan är det den viljestarka spretigheten som gör musiken så gripande.

OLA CLAESSON

GEOFF BARROW & BEN SALISBURY

Drokk

(Invada)

Betyg: 5/5

En av vår tid stora musikgenier, Portishead-mannen Geoff Barrow, fortsätter sitt utforskande av krautrockens estetik. I Beak> har han ägnat sig åt den monotona grooven i Can, Neu! och Fausts anda. Nu tar han sig an en annan sida av det tyska tidiga 1970-talets musik: den syntbaserade som brukar kallas kosmische med förgrundsgestalter som Tangerine Dream och Cluster.

Partnern Ben Salisbury är i första hand filmmusikkompositör och Drokk är ett imaginärt soundtrack till Megacity 1, staden i sf-serien Judge Dredd. Det är en både drömsk och dramatisk timme musik. Allt på klassisk Oberhiem two voice-synt.

BO STRÖBERG

LYLE LOVETT

Release me

(CURB/WARNER)

Betyg: 3/5

I Sverige är Lyle Lovett mest känd för en klick countrykännare, men i USA har han statusen han förtjänar med sin blandning av country, jazz och blues. Albumtiteln är från Engelbert Humperdincks klassiker, här i duett med K.D. Lang och White boy lost in the blues sjungs med Arnold McCuller. Sex av 14 låtar är duetter och bara två är nyskrivna av Lovett. Det skulle kunna vara ett tecken på att allt är gjort för att fullfölja skivkontraktet, men så enkelt är det inte. Bitvis svänger det skönt. Vackra Understand you och Chuck Berrys Brown eyed handsome man tillhör också höjdpunkterna.

OLA CLAESSON

COOKIES N BEANS

Go tell the world

(CAPITOL/EMI)

Betyg: 4/5

Linda Ström, Charlotte Centerwall och Frida Öhrn skulle nog inte gråta - i alla fall inte av sorg - om man jämförde dem med Emmylou Harris, Dolly Parton och Linda Ronstadt. Stämsången är densamma och sämre influenser kan man ha. Gillar man svenska trion Baskery bör man också ge Cookies N Beans en chans. De imponerar även i de lugnare stunderna när dansen är mer intim och rösterna slingrar sig runt varandra. Om svensk country oftast vill väl men mest blir dagismaskerad - ingen varken glömd eller nämnd - är det garanterat inte den här trions fel. Leve Nashville!

OLA CLAESSON

ABALONE DOTS

Chocolates & cigarretes

(SONY)

Betyg: 2/5

Jag är av den bestämda uppfattningen att det där med stämsång är lite som att åka bobsled. Ingen enskild prestation kan urskiljas och därför gör det i Abalone Dots fall inte ett dyft att fyra Västerviks-tjejer har blivit tre. Det är samspelt, fortfarande ganska bluegrass-influerat. Ibland låter det som en flerskiktig Melissa Horn på countrykonferens. Inga sånginsatser att ramla av stolen för, men pluspoäng för hur jordnära det hela låter. Straight outta ladan utan återvändo. Vid närmare titt på texterna åker skämskudden fram. Berättandet har tanig sensmoral och saknar finess i språket.

HATEFF MOUSAVIYAN

NORAH JONES

...Little broken hearts

(BLUE NOTE/EMI)

Betyg: 3/5

Det har gått tio år sedan Norah Jones gjorde sin debut med hyllade Come away with me. Pianot, den svala rösten och det loja jazzpoppiga soundet gjorde plattan till en megahit. Spelad i så gott som varenda cocktailbar och hotelllounge över hela världen.

På gott och ont. För vad gör man om man plötsligt säljer fler än 20 miljoner album på debuten?

Sedan dess har Norah förvisso utforskat country och americana. Hon har gjort gästspel med mängder av artister utanför den svala jazzpopen. Och gjort det riktigt bra.

På skiva nummer fem går hon ännu ett steg längre. Här har har hon tagit hjälp av Danger Mouse (Brian Burton, ena halvan av Gnarks Barkley) som producent.

Och borta är plötsligt de svala pianotonerna och de hemvävda folktonerna. Istället får vi (i alla fall stundtals) manglande gitarrmattor, skumma elektroniska ljud – och helt enkelt en modernare ljudbild.

Men det innebär inte att den svala Norah Jones är borta. Tvärtom. Det är bara aningen mörkare, ödsligare och faktiskt ännu mer bitterljuvt än tidigare. Lite närmare Twin Peaks än New York.

Det här är andra uppbrottsalbumet sedan förra The Fall som kom 2010. Nu känns det bara ännu mer svart och samtidigt betydligt mer självständigt. Det här onekligen ett steg på väg bort mot något annat – frågan är bara vart – för Norah Jones.

ANDERS TAPOLA

EUROPE

Bag of bones

(GAIN)

Betyg: 4/5

Det är ett bluesigt Europe som möter lyssnaren på Bag of bones, vilken är gruppens fjärde giv sedan comebacken med Start from the dark 2003. Bandet har spelat in stommen live i studion med ett både mörkt och levande resultat. Här finns inga omedelbara låtar, med undantag för den nostalgiskt tillbakablickande balladen Bring it all home. Däremot är det fullt av starka albumspår som leder tankarna till tidiga Whitesnake och orgelindränkt Deep Purple där Joey Tempest trots det allvarliga anslaget alltid hittar fram till melodierna. Europe har gjort en platta väl rustad att stå emot tidens tand.

KLAS LUNDGREN

CRYSTAL VIPER

Crimen Excepta

(AFM RECORDS)

Betyg: 3/5

Polska Crystal Viper laddar sin i grunden traditionella heavy metal med hälsosamt stora doser av speed, death och black metal. Den stenhårda öppningen Witch's mark där sångerskan Marta Gabriel ger King Diamond en match om vem som kan ta de allra högsta tonerna och Child of the flame med sina Iron Maiden-slingor övertygar stort. Crystal Viper har hittat ett verkligt skönt retrosound och dessutom relativt fräscht angreppssätt att förmedla sina NWOBHM-lustar med. Hade man haft lite starkare låtmaterial och lyckats variera konceptet ännu mer hade Crimen Excepta kunnat bli en riktig fullträff.

KLAS LUNDGREN

CRAZY LIXX

Riot avenue

(FRONTIERS)

Betyg: 2/5

Malmös sleazerockare Crazy Lixx är redo att avtäcka sin tredje platta samtidigt som man för tillfället står utan basist och trummis. På Riot avenue valde man att producera själva istället för att använda sig av Chris Laney som tidigare gett bandet ett stort och nästan Def Leppard-lyxigt ljud. Resultatet blir både skitigare och tyngre. Tyvärr lyser de riktigt vinnande refrängerna, som det funnits en handfull av på de båda föregångarna, nästan helt med sin frånvaro. Det är bara att hoppas att de vakanta platserna fylls och att detta också innebär en rejäl nytändning till nästa platta.

KLAS LUNDGREN

MATS GRONMARK

Roller Coaster Blues

(RHYTM ACE)

Betyg: 3/5

Mats Grönmark, med ett förflutet i Burek V och Eve and The Last Waltz, har lagt bort prickarna över Grönmark, men fortsätter troget på sitt andra soloalbum med sin lågmälda americana. Det är rått, enkelt och avskalat. Ibland med ylande gitarrer, men ännu oftare med akustiska toner. Lika ökenödsligt vibrerande som Raymond Raposas Castanets. Och rösten är fortfarande en av de mest säregna i den här genren. Hade Neil Young och J. Mascis en kusin i Sverige så hade det definitivt varit Mats Gronmark. Fast Gronmark låter bara ännu mer gnällig och desperat.

ANDERS TAPOLA