Skivor

Veckans skivor 8 feb 2012

Skivor Artikeln publicerades

Några fyror i betyg blev det i veckans mycket varierande skivskörd. Bland andra Blue for two, Charlie Persson och Tennis Bafra lyckades med den bedriften.

AIR
Le voyage dans la lune
(EMI)
Betyg: 3/5

När det i Frankrike kom ut att man hade börjat preservera och lappa ihop färgversionen av den över 100 år gamla stumfilmen Resan till Månen inför en nypremiär under filmfestivalen i Cannes 2011 ville de ansvarande bolagen sätta en kontemporär prägel på verket. En av filmhistoriens viktigaste produktioner, som ända fram till 1993 spåddes vara helt förlorad, gick nu att återställa – men frågan kvarstod; vilket band skulle kunna tonsätta denna cineastiska landsklenod med vördnad? Nej. Jag ska inte dra ut på det här mer. AIR fick hedersuppdraget.

Nicolas Godin och Jean-Benoit Dunckel gjorde soundtracket, folk uppskattade det. Nu gör de ett album av det materialet. Det är, och det bör då verkligen påpekas, väldigt rymdinfluerat. Så klart. Tänk er en Jules Verne-roman konverterad till ambient electronica. Vida, långsamma ljudlandskap med utströdda pianokling. Det är filmiskt målande synthar som sveper in och ut i varandra likt dimhöljen på märklig efterfest i en avlägsen galax. Det är rätt svår chillout som kan komma att kräva ett par genomlyssningar.

AIR bjuder med en timid skara kvinnliga vokalister ombord på farkosten i form av Au Revoir Simone och Victoria Legrand (Beach House). Båda smälter in fantastiskt väl på sina respektive spår och man önskar att de dök upp lite oftare bland de ångande, monotona synth-skikten.

Överlag är det ett fint hantverk. Ur ett produktionstekniskt perspektiv är de mer livliga, astrokrautrockande spåren som typ Seven Stars och Parade rent av föredömliga. Jag imponeras över elektroniska smådetaljer långt bortom mitt kunnande. Albumet framstår som både modern och rättvis gentemot den 16 minuter långa, handmålade originalrullen. Nu vill jag sätta mig på nästa rymdfärja och bara sväva runt.

HATEFF MOUSAVIYAN

VARIOUS ARTISTS

Chimes of freedom- Songs of Bob Dylan honoring 50 years of Amnesty International

(UNIVERSAL)

Betyg: 4/5

Välgörenhetsplattorna rymmer 76 tolkningar av Bob Dylans låtar. Några lyckas närma sig den briljans med vilken Dylan skapade dem, Charlie Winstons bubblande This wheel's on fire och Keshas spröda Don't think twice, is all right är några exempel. Airborne toxic events fenomenala tolkning av Boots of Spanish leather är ett annat exempel som sprider värme i hela kroppen. De lyckas verkligen förmedla den känsla som framträdde så tydligt i Dylans eminenta lyrik under hans glansdagar. Gubbrockers som Sting och Mark Knopfler gör också befriande bidrag. För de som hellre lyssnar till elgitarr än munspel rekommenderas Rise against eller Queens of the stone ages covers. Men allt är inte av godo. Såklart är klassikerna svåra att formatera om, som Flogging Mollys panikrusande The times they are a-changin' eller när Sussan Deyhims version av All i really want to do tappar den kvickhet som så väl matchar texten. Förmodligen tycker vissa att det är fyra uppfriskande skivor medan andra nyfiket lyssnar på skivorna för att sedan återgå till originalen. Artisterna har bevarat sin egen prägel på låtarna och ingen kan klandra albumen för att sakna mångfald. Men förväntningarna om att någon skulle överträffa Dylan själv, har aldrig, och kommer aldrig att finnas i min bok.

LOUICE PETERSSON

LADYSMITH BLACK MAMBAZO AND FRIENDS

Ladysmith Black Mambazo and Friends

(In-akustik)

Betyg: 4/5

Det var med Paul Simons klassiska album Graceland från 1986 som Ladysmith Black Mambazo slog igenom internationellt. Den sydafrikanska gospelgruppen var stora i hemlandet långt innan dess, men apartheidsystemet hindrade dem att nå ut utanför landets gränser.

Sedan tidigt 1960-tal har den stora gruppen varit verksam, där de flesta av de nio medlemmarna lystrar till det vackra efternamnet Shabalala. I dag är de troligen Sydafrikas mesta ambassadörer när de sprider kunskap om landets kultur på sina världsturnéer.

Två cd och inte mindre än 30 låtar bjuder på en alldeles strålande introduktion till en av de mest spännande manliga acapellagrupperna som någonsin stått på en scen.

Här bjuder de på en diger samling låtar i samarbete med andra artister, allt ifrån Paul Simon – förstås, till Taj Mahal, Lou Rawls, Dolly Parton, Emmylou Harris, Josh Groban, PJ Powers och Phoebe Snow, bara för att nämna några.

Frågan är om man ännu en gång vill höra en cover på Bob Dylans Knocking on heaven's door? Svaret är ja. Det är nämligen inledningslåten som de gör till något helt eget av tillsammans med Dolly Parton som fantastisk lead singer. Det gäller majoriteten av låtarna här, var sig det är Swing Low Sweet Chariot, Chain Gang eller Bread of Heaven (Wales Forever) – Ladysmith Black Mambazo har ett alldeles unikt sound.

ANDERS TAPOLA

KASKADE

Fire&Ice

(UNIVERSAL)

Betyg: 1/5

Det här är riktigt emblematisk dumhouse, om vi låter begreppet leva vidare åtminstone en stund till. Ryan Raddon, mer känd som Kaskade, producerar översyntetisk dansmusik som om han precis har kommit över en tidig version utav hobbyprogrammet NRJ Music Maker. Snuskigt lätta arpeggion som bara manglar på, bromsar in där det förväntas och sedan vevar vidare tills jag tycker riktigt illa om alltihop. Andra halvan på denna dubbel-cd, där Kaskade remixar sig själv, skulle kunna vara mer givande om inte hans tekniska brister vore så tydliga. Ganska hjärndöd, jättepopulär europeisk house.

HATEFF MOUSAVIYAN

Blue For Two

Tune The Piano And Hand Me A Razor

(Kning Disk/Playground)

Betyg: 4/5

Efter 14 år släpper Freddie Wadling och Henryk Lipp ett nytt album som Blue For Two. Den här gången landar de sitt rymdskepp – i Mojaveöknen.

Här, i den deliriumdrabbade bluesen, trivs Wadling som allra bäst och plockar fram sin mest varulvsgläfsande röst.

Även om det låter som ett knippe Captain Beefheart-nummer är faktiskt bara tre av de tio låtarna covers (John Mayall, Downliner Sect och Wild Man Fischer).

Tillsammans med ett antal gästande musiker får de till ett ruffigt och retro-avantgardistiskt sound, chicagoblues kryddad med analoga syntar. Det är organiskt, överrumplande svängigt och något av det absolut bästa Wadling gjort.

BO STRÖBERG

IKIZ

Checking in

(Stockholm jazz Records)

Betyg: 3/5

Jazz kan låta nästan hur som helst. Det finns jazz som får norsk black metal att låta som pojkbandspop och det finns jazz som ligger mjukt över Manhattan på natten. Trummisen Ikiz spelar här bland annat med Nils Landgren och tillhör den senare kategorin. Musiken sorteras huvudsakligen in som cool jazz men också med inslag av lite mer tutigt sextiotal. Svängarna hade kunnat tas ut mer och i längden blir det lite jämntjockt. Det finns talang och med lite lösare boliner kan det definitivt bli något. Allt är välspelat, men det är svårt att bli hänförd av helheten även om vissa låtar är riktigt bra.

OLA CLAESSON

CRASH NOMADA

Atlas pogo

(Transnational records)

Betyg: 3/5

De kallar sig ett balkanpunkband och har inslag avkletzmer. Musiken är smittande, men bitvis känns det ändå som om handbromsen är lite indragen. Högsta euforiväxeln vill inte riktigt infinna sig. Med detta är det inte sagt att musiken är stillastående. Spelglädjen är påtaglig och live lär bandet med största sannolikhet vara något i hästväg. Blandningen mellan punk och balkan är bra, men den skulle tjäna på att vara slarvigare och, faktiskt, ha ännu mer bråttom. De tänker helt rätt, men kanske tänker de också lite för mycket. Bitarna finns helt klart, de behöver bara falla på plats ordentligt.

OLA CLAESSON

MÖNSTERÅS BLUESBAND

Ffrön från fjärran tid

(Pama Records)

Betyg: 2/5

Att påstå att Mönsterås Bluesband är en institution i sydsvenskt musiklivet är knappast en överdrift. Ända sedan 1974 har de harvat på och lämnat oändliga rader av tolvtaktare bakom sig, likväl som nio tidigare album. Med en sådan rutin i ryggsäcken är det ingen överraskning att de levererar en stadig blues där genrens alla igenkänningsfaktorer i form av riff och sound sitter precis som de skall. Detta till trots är de inte helt hundra på skiva, vilket sannolikt beror på att de inte har en sångare av tillräcklig grov kaliber för att matcha resten av bandet. Det blir helt enkelt för snällt och tamt och obluesigt för att engagera.

MAGNUS NILSSON

MUSTASCH

Sounds like hell, looks like heaven

(Gain)

Betyg: 2/5

Mustasch inleder nya plattan med en låt som heter Speed metal. Det låter både spännande och fräscht ända tills man lyssnar på den och kan konstatera att det inte alls bjuds på någon extra fart. Riffen må vara fläskiga och Ralf Gyllenhammars röst är som vanligt en kraftfull resurs, men låtmaterialet lämnar en hel del övrigt att önska. En låt som Dead again lånar, utan någon större förtjänst, inspiration från Metallicas Sad but true. Resultatet blir ändå bara generiskt och oinspirerande. Bandet är långt ifrån albumtoppar som expansiva Latest version of the truth och genomgående starka Above all.

KLAS LUNDGREN

CHARLIE PERSSON

Re:cycling

(Cut The Mustard)

Betyg: 4/5

Det skulle inte förvåna mig om Charlie Persson håller Time out of mind som en av Bob Dylans bästa skivor. Här är samma varma murriga ekotyngda ljudbild. De två första låtarna, Den stora kärleken (tur & retur) och Inga änglar i Birmingham skapar en stämning som sedan vägrar släppa. Det finns en avslappnad ton i Perssons tilltal, som om han inte anstränger sig utan bara gör vad som faller honom naturligt. Ett väldigt attraktivt alternativ när många tar i så de spricker i en desperat jakt på att höras och synas. I år firar han 20 år som artist och det är hög tid att upptäcka honom.

OLA CLAESSON

LÅNGFINGER

Slow rivers

(Beduin)

Betyg: 2/5

Långfinger är en trio från Göteborg som på sin andra platta bjuder på lätt psykedelisk och flummig rock. Att Kalle Gustafsson Jerneholm och Ebbot från Soundtrack of our Lives gästar känns således följdriktigt. Influenserna har man i 1970-talet och även om musiken är både ledig och skickligt framförd är det svårt att hitta något som vill fastna ordentligt. Tremolo är dock ett strålande undantag med en vinnande melodi och en avslutning som skulle ha kunnat ligga på The Haunteds senaste platta. Trots bristerna i studion känns det som om Långfinger är ett band som har kapacitet att lyfta rejält live.

KLAS LUNDGREN

MARK LANEGAN BAND

Blues Funeral

(4AD/Playground)

Betyg: 3/5

Förre Screaming Trees-sångaren Mark Lanegan har ägnat många år nu åt olika samarbetsprojekt, som tillsammans med Isobel Campbell från Belle & Sebastian – där duon fungerat som skönheten och odjuret – eller tillsammans med brittiska kollektivet Soulsavers. Nu är han tillbaks på solokvist igen efter sju långa år och det är riktigt angenämt. Med sin mörka tordönsstämma bjuder han på svarta mördarballader som i The Gravedigger's Song, tungt industribeat som Ode to Sad Disco, eller långsam motorvägsmusik som i St Louis Elegy. Det är snyggt men inte det minsta pråligt.

ANDERS TAPOLA

Tennis Bafra

Abulia Jubilee

(Nomethod records)

Betyg: 4/5

Det är fascinerande att de hela tiden hittar nya sätt att omformulera det egna receptet. Den obrutna energin häpnadsväckande.

Så hade jag kanske skrivit om det handlat om ett nytt album av Sonic Youth.

Nu är det istället en okänd Uppsalakvartett, som efter 20 års harvande i replokalen släpper sitt debutalbum.

Tennis Bafra låter alltså väldigt mycket Sonic Youth. Men så har vi autenticitetsproblemet – kärlek till inspiratörer får inte bli underdånig.

Tennis Bafras musik är högrest, de står visserligen på en jättes axlar – men gör dem inte till dvärgar. Gillar också attityden, manifesterad i ett 34 minuter långt jam.

BO STRÖBERG

PET SHOP BOYS

Format

(Parlaphone)

Betyg: 3/5

Oavsett vad nördfansen säger är Pet Shop Boys ett singelband mer än ett albumband, även om de har gjort några väldigt bra album sedan debuten Please 1986. Den här dubbeln med det som en gång kallades singelbaksidor (b-sidor) sträcker sig från 1996 års Bilingual fram till nu. Neil Tennant har en röst man känner igen vare sig man vill det eller inte och gör att Pet Shop Boys alltid låter ganska exakt som Pet Shop Boys. Format är onekligen i första hand till för de där riktiga nördfansen som väl också förmodligen redan har vältummade exemplar hemma. Betrayed är en ny favorit med doft av Everything But The Girl.

OLA CLAESSON