I backspegeln med Sven: Den mystiske Smp-krönikören

Här följer historien om hur den indiske gentlemannen Ramesh Krishnan från Madras under några novemberdagar var Smp-sportens medarbetare...

1985. Det är slask och kyla i den svenska huvudstaden.

Stockholm Open lyste upp höstmörkret. Turneringens affischer sågs överallt i stadsmiljön och media hakade alltid på. Det var ju ett av få tillfällen under året som de svenska spelarna i världens topp tio visade upp sig för hemmapubliken.

John McEnroe, Jimmy Connors, Ilie Nastase, Yannick Noah och gänget var i stan. Först spelade de matcher och sedan utforskade de det stockholmska nattlivet. Alexandra Charles legendariska nattklubb Alexandras på Döbelnsgatan blev ett andra hem för några av dem under den svenska vistelsen.

I Kungliga tennishallen var det alltid ordning och reda under den här perioden.

På stolarna på pressläktaren, framför radiohytten, fanns prydligt uppklistrade namnskyltar.

”Smålandsposten” stod det markerat på platsen i främsta ledet. En perfekt plats utan att bli skymd av bjälkarna. Samtidigt var det ett erkännande att man var accepterad i presskåren med namn som Lennart Hyland, Tommy Engstrand och andra storheter.

Av någon outgrundlig anledning hade också Ramesh Krishnan, stor idol i hemlandet och given etta i indiska Davis Cup-laget, fattat tycke för samma stol.

Krishnan var en kille som gick sina egna vägar och verkade vara lite enstöring i branschen bland alla europeer och amerikaner.

Indiern lämnade de lite trista träbänkarna på spelarläktaren, tog sig förbi spärrar och vakter, för att slå sig ned på pressläktaren. Och på Smålandspostens plats.

Så höll det på i tre dagar. När jag anlände till hallen för att skriva hem om våra småländska giganter, jo, visst satt Krishnan där. Antingen tittade han på någon kommande motståndare, läste India News eller kanske en skönlitterär bok.

För mig var det inte hela världen. I början på tävlingsveckorna fanns det alltid gott om lediga mediaplatser. Den internationella pressens skribenter brukade anlända först till slutmatcherna. Lagom till när prischeckar och bucklor skulle delas ut av någon kunglighet.

Mina kollegor på Stockholmstidningarna tyckte det var kul med Smålandspostens förste indiske medarbetare.

Skämten avlöste varandra.

– Har Krishnan lämnat sin text till morgondagens blad?

– Ni måste ju ha Sveriges bästa tenniskrönikor?

Så kom dagen då Ramesh Krishnan själv skulle ta centrecourten i besittning - mot John McEnroe till råga på allt.

Jag andades ut. Äntligen skulle jag få inta den hett efterlängtade märkta platsen.

Stegen till trapporna till pressläktaren gick som en dans. Nu skulle jag njuta av en tuff drabbning mellan McEnroe och Krishnan, två världsstjärnor. En offensiv servekanon mot en bollvägg.

Döm om min förvåning när jag skymtade platsen. Den hade intagits av en kvinna med exotisk klädsel.

På artig engelska presenterade hon sig som ”fru Krishnan”.

Jag kunde inte hålla mig för skratt.

Men ett par timmar senare hade stackars Krishnan förpassats ur turneringen. McEnroe hade gjort sitt jobb och för Krishnan väntade någon annan stad runt om i världen.

Smålandsposten hade i samma ögonblick fått sin pressplats.

Det var från den läktarsektionen jag såg Småland dominera i världstoppen.

Mats Wilander vann här titeln 1983 efter finalseger mot tjecken Tomas Smid. En gänglig man med tidstypisk mustasch.

1986 och 1987 vann Stefan Edberg finaler och svenskderbyn mot Mats Wilander och Jonas B Svensson.

1997 var det Jonas Björkmans tur att lyfta bucklan efter finalen mot holländaren Jan Siemerink.

Jonas vann också tre dubbeltitlar med Todd Woodbridge, Max Mirnyi och Kevin Ullyett som partners. Jan Gunnarsson slog till som dubbelsegrare tillsammans med amerikanen Mark Dickson redan 1982.

Vilka minnen!