En hängiven jazzröst sjunger ut

Robyn, Radiohed, Sofia Karlsson, Chet Baker och en massa andra förebilder sitter inramade ovanför pianot.

– Jo, det är mina favoriter, säger Lisa Frangeur Wingren.

Men vilka av alla är dina alldeles personliga älsklingar?

– Björk, säger hon och pekar på den isländska kraftkällan.

– ...och Esbjörn Svensson förstås... Ja, och så har vi Joni Mitchell. Äsch, det är så många.

Kort sagt, inspirationskällor finns det gott om.

Det här är tjejen från Arlöv som hamnade på folkhögskola i Växjö och fick smak för Småland. För fyra år sedan landade hon i Tingsryd med familj, ett stort och pulsande musikhjärta och en hängiven jazzröst.

Vi tar det från början.

– Ingen av mina föräldrar var speciellt drivande när det gäller musiken. Pappa var ingenjör och mamma jobbade som lärare, men jag hade en morbror som var musiker och drog igång projekt och gjorde skivor. Han var kanske min första inspirationskälla, som visade att det faktiskt var möjligt.

Lisa började spela piano och så småningom klarinett, men framför allt var det sången som lockade.

Hur upptäckte du jazzen?

– Jag hängde mycket på kulturskolan och var med i olika körer och grupper och så valde jag estetiskt program och hamnade på Heleneholms gymnasium inne i Malmö. Då sjöng jag klassiskt och tog lektioner och var lite inne på musikaler också. Samtidigt fanns det en del folk på skolan som höll på med jazz. Jag blev nyfiken, började gå på konserter och startade en duo med en kompis. Vi spelade på restauranger, mest standardrepertoar inom jazzen. Sedan brände man skivor själv och gjorde omslag och hittade på saker, som att ordna ideella konserter för alla vänner bara för att det var roligt.

...och efter gymnasiet?

– Då började jag på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö och blev smålänning för första gången. Jag gick två år med jazzinriktning och fortsatte på musikhögskolan i Malmö under nästan fem år med jazz och improvisation som huvudämnen, och så drev jag olika projekt. Det var förresten så jag träffade min man som också gick och utbildade sig där. Jag behövde en trummis och lockade med honom.

Är det alltid du som sätter igång saker och är drivande?

– Ja, faktiskt är det ofta så. De sista två åren på musikhögskolan var det mycket spelningar. I jazzen finns ju inte den sortens bandkultur som finns i andra musikgenrer. Man driver mer olika projekt.

...och efter högskolan?

– Jag hade ju skaffat mig lärarutbildning men tänkte väl spela rätt mycket själv och försöka leva på det. Ändå trillade jag in på anställningar där jag trivdes. Jag jobbade heltid som sångpedagog på Cybergymnasiets estetprogram i sju år och så var jag programutvecklare innan vi letade oss till Småland.

Vad lockade i Tingsryd?

– Från början ett lärarjobb på AMB. Jag har hunnit med att vara verksamhetsledare på studieförbundet Sensus också med ansvar för Småland och Öland. Det var jättespännande men till slut blev det för mycket. Jag är en person som går all-in. Det är inte hållbart i alla lägen och jag blev i princip sjuk av stress och tvingade mig själv att bryta och göra en omstart. Nu är jag timanställd på Kulturverkstaden här i Tingsryd och leder kör och undervisar i sång – i övrigt frilansar jag. Jag har mer fokus på att skriva musik igen och så samarbetar jag med en begravningsbyrå och får en del solistjobb via dem. Sedan blir det en och annan spelning med olika konstellationer och dessutom tar styrelsearbetet i Svensk Jazz sin tid.

Vilka frågor driver ni som intresseförening?

– Vi står bakom det musikpolitiska uppropet inför valet. 21 organisationer har undertecknat och vill ha hela branschen grundligt genomlyst. Det känns inte som att all sorts kultur behandlas lika. Jazzen drivs ju av ideella krafter och klubbar och har det extra tufft.

Ja, hur mår jazzmusiken i Sverige 2018?

– Det känns lite som att den bråkar med sig själv. Just nu pågår ett generationsskifte och det kan ibland vara svårt att släppa det gamla. Allt har ju förändrats och i dag vill ingen betala, som man gjorde för skivor förr. Alla räknar med att allt är gratis. Jag vet inte vad som skulle hända om allt statligt stöd bara togs bort. Kanske skulle folk bli mer villiga att betala, vad vet jag? Operahusen skulle väl självdö... Det är en intressant dynamik och en genomlysning är viktig. Nyligen släppte jag fem poplåtar i samarbete med en producent i Stockholm. Nu försöker vi pitcha dem mot olika musikbloggar – inte för att det ger några pengar, utan mer bara för att vi vill. Det är ju så annorlunda i dag. Visst, det finns stipendier att söka men framför allt gäller det att komma ut och spela och det är min ambition att det ska bli mer av den varan framöver. Först när Spotify kom tänkte jag; ”wow, va häftigt!”. Men nu med både den tjänsten och Youtube och allt annat så vet jag inte – artisterna blir i alla fall inte rika. Bokningsbolagen tar ofta allt och inget blir över till musikerna. Själv kan jag ibland känna att det är lite konstigt att fakturera en jazzklubb som lever på bidrag.

Nå, hur mår jazzmusiken på det mer lokala planet?

– Den behöver kärlek och omtanke. Jag är ju aktiv i Växjöföreningen också numera. Jazzen måste komma ut till lyssnarna, allt från förskolor till äldreboenden. Även om det inte svämmar över av jazzkultur här i Tingsryd så är det nära till Växjö med många olika musikställen. I Alvesta finns det en aktiv klubb som lockar mycket folk och bra artister. Och så har vi Emmaboda där de arrangerar festival och har regelbundna konserter.

Så du saknar inte storstadens puls?

– Nej, det är ljuvligt att kunna gå rakt ut i skogen. Bara en sån sak.