Livlinan till världen höll på att kväva henne

Växjö Artikeln publicerades
Navelsträngen för fostrets eller embryots blod till och från moderkakan. Helt enkelt en oumbärlig transportled, som höll på att strypa Lovisa Fransson och släcka hennes liv innan det ens hunnit börja. Nu föreläser hon om sin situation och hur det är att leva med en CP-skada.
Foto: Per Ohlsson
Navelsträngen för fostrets eller embryots blod till och från moderkakan. Helt enkelt en oumbärlig transportled, som höll på att strypa Lovisa Fransson och släcka hennes liv innan det ens hunnit börja. Nu föreläser hon om sin situation och hur det är att leva med en CP-skada.

Lovisa Fransson höll på att kvävas av sin egen navelsträng. Läkarna rekommenderade föräldrarna att döpa sin nyfödda dotter direkt, eftersom hon inte skulle klara första natten.

27 år senare bjuder Lovisa på kaffe i en hypermodern trea på Teleborg.

– Jag är rätt envis, säger hon och fattar muggen med spastiska rörelser som avslöjar CP-skadan som blivit hennes följeslagare.

Lovisa, som blev hennes tilltalsnamn när det väl var dags för dopceremoni, betyder stark kämpe. Och visst har livet varit en kamp för kämpen med efternamnet Fransson.

Första gången hon steg fram i offentligheten och berättade om hur det är att leva med en CP-skada var för fem år sedan. Då var hon 22.

– Det var många som peppade mig. Min barnläkare hade sagt det länge, att jag skulle passa som föreläsare, och jag har ju alltid varit öppen med min situation.

Vi träffas i hennes nya lägenhet på Teleborg. En trea inredd med sparsmakad stilkänsla. Köksfönstret erbjuder utsikt över en bullrig byggarbetsplats och sjön Trummens nordvästra del. Snart stiger nya hus upp ur marken och begränsar vyerna. Men fröken Fransson från Väckelsång tänker inte tillåta att världen krymper. Hon har ett uppdrag, som handlar om att synliggöra sin situation.

– Det är olika vilka jag åker ut och möter. Om det är yngre elever i en klass så sitter jag ner och visar bilder. Det blir småprat och ofta lite mer frågor, men sällan om min funktionsvariation faktiskt. I stället allmänna saker, som vilken favoritfärg jag har eller vilken mat jag gillar. När jag föreläser för vuxna är det annat upplägg och förvånansvärt lite följdfrågor, som att folk är lite blyga.

Ja, men då har jag några. Frågor alltså. Som; hur gammal var du när du först reflekterade över din CP-skada?

– Jag förstod att jag inte var riktigt som andra redan som rätt liten. Jag hade ju rollator i förskolan i treårsåldern och alltid assistent med mig.

Vad vet du om ditt första dramatiska dygn?

– Ja, navelsträngen kom ut först och jag fick syrebrist. Det blev akut kejsarsnitt och så hamnade jag i respirator och personalen trodde inte jag skulle överleva första natten.

Livlinan till världen blev hennes fiende och Karin och Magnus Fransson blev uppmanade att döpa sitt fjärde barn och sin första dotter illa kvickt.

– Men det ville inte mamma och pappa göra uppe på BB i Växjö. De hoppades trots allt att det skulle komma bättre tillfällen i trevligare miljö.

Vad hände?

– Jag transporterades till Lund för hjärnröntgen och det var fortfarande kris och risk för att jag inte skulle klara mig. Men man konstaterade att jag inte fått någon hjärnblödning och efter fem dagar slapp jag kuvösen och efter sex fick jag testa att andas själv utan respirator. Mamma vågade inte vara med men jag klarade första försöket. ”Kom och titta, Lovisa andas!”, ropade pappa. Sedan ammade jag direkt och när jag var 14 dagar kunde vi åka hem till Väckelsång.

Hur var uppväxten?

– Det var vingligt, kan man säga. CP-skadan hade slagit sig på höger arm och vänster ben och det är lite ovanligt att den liksom sätter sig zick-zack i kroppen. Jag var väldigt spastisk och började på habilitering när jag var ett år. Varmvattenbassängen var jättebra för att mjuka upp leder och muskler. Sedan, när jag var 20 månader, var det dags för förskola. Jag var otroligt envis och ville ta mig fram själv och började cykla med stödhjul när jag var fyra ungefär. Men det dröjde till jag var sex innan jag släppte rollatorn inomhus och till jag var tio utomhus. Med tre äldre bröder var det rätt tuff uppväxt – inget daltande precis och det har jag mått bra av.

Fast ibland måste väl begränsningarna varit jobbiga att acceptera?

– Jo, det är klart. Jag vet när jag ville prova att åka skridsko... det gick inte så bra. Och när jag fick typ ett stålskal som skulle skydda mig. Det var skenor för fötterna och de var varma och kliade och jag hatade dem. Men i dag har jag nytta av att jag hade dem som liten. Sedan fick jag en rullstol när jag var sex. Men det var min bror Viktor som gillade den bäst och körde omkring i den.

Högstadiet var en jobbig tid, alla börjar fundera på vem man egentligen är och för en normbrytande person är det givetvis inte lättare.

Hur funkade det i skolan?

– De första åren gick bra, jag hade kompisar och så, men i högstadiet vände det. Det där är en tid när alla utvecklas och många har det jobbigt. Man börjar fundera på vem man egentligen är och för en normbrytande person är det givetvis inte lättare. Nian var värsta tiden. Jag kände mig ensam, försökte fejka att jag var sjuk bara för att slippa gå till skolan, men mamma genomskådade det och fick fram vad det handlade om och tog kontakt med lärarna. Det slutade med att jag fick nytt schema och placerades i lite mindre grupper.

Vilka var alternativen efter högstadiet?

– Mina föräldrar ville att jag skulle söka till riksgymnasiet i Kristianstad, ett av fyra i landet för oss med fysiska variationer. Jag tyckte det lät jättejobbigt att flytta elva mil hemifrån, och jag hoppades att jag inte skulle komma in. Men det gjorde jag och jag grät och grät första tiden. Det var så mycket nytt med terapeuter, sjukgymnaster och andra jag aldrig träffat innan. Jag försökte verkligen få mamma och pappa att ändra sig, men de ville att jag skulle pröva åtminstone en termin. Så halvvägs in på hösten försökte jag se det positiva. Jag gick på fyraårigt medieprogram och vi var bara sex elever i klassen. Det var nyttigt för mig att upptäcka att inte bara jag hade problem, att min CP-skada inte var så stor om man jämförde med vissa andra. Om det dök upp någon elev utan hinder på skolan så hajade man till. Det var plötsligt det som var avvikande.

Trots att gymnasietiden förändrade mycket i positiv riktning så beskriver Lovisa examensdagen som en av sina bästa i livet.

– Det där var en period när det hände mycket. Strax innan jag gick ut gymnasiet så tog jag körkort. Det var inte alls givet att jag skulle få göra det med min spasticitet och mina ofrivilliga rörelser. Men jag gjorde olika simulatortester och hittade en körskola i Växjö som hade en anpassad bil och i maj 2012 körde jag upp och fick mitt kort.

”För tillfället har jag tre anställda, och personkemin är förstås superviktig eftersom de kommer in i mitt hem och får veta så mycket om mig. Linda (Oscarsson), som är här i dag, ser direkt hur jag mår. Vi är jättetajta”, säger Lovisa Fransson.
Foto: Per Ohlsson
”För tillfället har jag tre anställda, och personkemin är förstås superviktig eftersom de kommer in i mitt hem och får veta så mycket om mig. Linda (Oscarsson), som är här i dag, ser direkt hur jag mår. Vi är jättetajta”, säger Lovisa Fransson.

Hon berättar om att hon hittade en bra lägenhet och flyttade till Växjö, där hennes bröder bodde, ett år senare. Men också att det började strula med myndigheterna, att hon fick avslag på sin begäran om personlig assistent.

– I Tingsryd var det ju inga problem men på andra sidan kommungränsen ville de erbjuda hemtjänst och inget annat. Men när jag kom i kontakt med Frösunda omsorg och fick hjälp av en jurist så ordnade sig allt till slut och nu har jag den hjälp jag kämpat för; personlig assistent 61 timmar i veckan. För tillfället har jag tre anställda, och personkemin är förstås superviktig eftersom de kommer in i mitt hem och får veta så mycket om mig. Linda (Oscarsson), som är här i dag, ser direkt hur jag mår. Vi är jättetajta.

Lovisa Fransson har haft en del olika anställningar genom åren. För tillfället arbetar hon deltid med administrativa uppdrag inom Växjö kommun.

Men hur blir du bemött?

– Ska jag vara ärlig så är det som skrämmer mig mest att mycket av det negativa jag upplevt hänt inom vården, där alla borde ha koll. Försäkringskassan kräver ett nytt läkarintyg vartannat år. När jag var iväg för att fixa det så var mamma med som praktiskt stöd och läkaren pratade bara med henne, och sånt händer jätteofta om det är en assistent eller någon annan med. Det var som att jag inte fanns i rummet trots att allt handlade om mig. Lite senare ringde läkaren och sa att han glömt ta mitt leg under besöket och när jag kom upp och visade mitt körkort så sa han; ”Oj, har du körkort? Men då är det inte något fel på ditt intellekt.” Hur man blir behandlad av myndigheter gör mig ofta på dåligt humör. Själv har jag accepterat min CP-skada för länge sedan, men det är klart att ibland kan jag bli både arg och ledsen för hur den påverkar mig.

Vilka speciella intressen har du?

– Jag har alltid älskat att sjunga och är med i en Joyvoice-kör. Sedan går jag lite på gym, jag gillar inredning och att shoppa och så blir det mycket tid med mina syskonbarn, de är fyra stycken mellan två och fem år.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag var i Holken i Yxnanäs förra månaden och i november har Frösunda ett arrangemang på stadsbiblioteket här i Växjö, så då ska jag dit och föreläsa. Men jag skulle vilja ut ännu mer och berätta om min situation.

Fakta

Cerebral pares – CP

Vid cerebral pares, som förkortas CP, påverkas rörelseförmågan. CP beror på att hjärnan har fått en skada någon gång innan två års ålder, antingen innan födseln, under förlossningen eller senare. Besvären som CP ger finns kvar hela livet. Behandling och träning kan lindra symtomen. De kan också lindras av att man växer och utvecklas.

En CP-skada upptäcks ofta tidigt i livet. Barnets förmåga att röra sig utvecklas inte riktigt som den ska. Det kan till exempel vara att barnet inte kan vända sig runt, balansera huvudet eller använda händerna vid samma ålder som andra barn brukar kunna göra det.

CP kan delas in i olika grupper, vilka behandlas på olika sätt. Vanligast är spastisk CP då musklerna är både svagare och mer spända än vanligt. Dyskinetisk CP innebär ofrivilliga rörelser i hela kroppen, även i munnen, tungan och svalget. Ataktisk CP är mer ovanlig och innebär balansrubbningar, svårigheter att samordna rörelser eller skakiga rörelser.

Fakta: (1177 Vårdguiden)

Visa mer...