Samma hantverk bakom dockor och soldater

Uppvidinge Artikeln publicerades

När Birgitta Moberg Rosander på Dockparadiset i Älghult tillverkar sina porslinsdockor, gör hon det på samma sätt som kineserna gjorde när de för 2000 år sedan tillverkade de världsberömda terracottasoldaterna.

Något enklare är det i och för sig för Birgitta Moberg Rosander att gjuta dockhuvuden och andra delar, än det var för de kineser som skapade terracottasoldaterna.
– Förr fick man ju pressa ut leran för hand i formen, det var ju lera med fast konsistens. I dag finns flytande lera så den häller man bara i formen, förklarar hon.
Efter någon minut har den lera som finns närmast formen stelnat, och resten kan hällas ur formen igen. Det som är kvar formen är då ihåligt, som ett äggskal.
– Kineserna tryckte ut lera i två formlavor, blötte kanterna och tryckte ihop dem. Då skapade de på samma sätt ett ihåligt huvud, berättar hon.
Parallellen med Birgitta Moberg Rosanders hantverk och det kinesiska hantverket är högaktuell just nu, för henne och maken Rolf.
För några år sedan gjorde de ett par resor till Kina och de blev så fascinerade av de kopior på terracottasoldater som såldes att de köpte en. Runt 10 000 kronor kostade den efter prutning, inklusive båtfrakt till Sverige. Och nu finns den i trädgården i Hältekärr.
– Den vakar över oss mot våra fiender, skrattar Birgitta Moberg Rosander.
Det var nämligen så Kinas förste kejsare Qin Shihuangids tänkte, när han gav order om att armén skulle skapas. Soldaterna skulle skydda honom efter döden, han fruktade nämligen att få möta andarna av avlidna fiender.
En utställning av originalskulpturer öppnades i lördags på Östasiatiska museet i Stockholm. Och på den firma som bevakar utställningen arbetar Rolf Rosanders:s ena son. Företaget har nu bett att få låna soldatkopian i Hältekärr för att ha den i sin monter på en säkerhetsmässa i Älvsjö där man naturligtvis kommer att berätta om prestigeuppdraget att bevaka nämnda utställning.
Birgitta Moberg Rosander har ett förflutet som inköpschef på NK i Stockholm, men fick efter en flytt till Rolf i Skåne tid och möjlighet att fördjupa sig i det intresse för dockor som hon haft hela livet.
Hon gick på utbildningar i Frankrike och i USA, varifrån hon fick med sig titeln grand master, det vill säga en slags mästarbrev.
I början av 90-talet var verksamheten i Dockparadiset som störst. Makarna Rosander fick då anställa personal för att hinna med allt.
– Vi hade mycket kursverksamhet åt arbetsförmedlingen i början av 90-talet, när krisen gjorde många arbetslösa, berättar Birgitta Moberg Rosander.
Så småningom gick flytten till Älghult, där makarna drev hotellet parallellt med Dockparadiset.
Numera är båda pensionärer och bor sedan sex år tillbaka i Hältekärr.
– Vi har inte så mycket kurser i dag, eftersom vi inte har några övernattningsmöjligheter på samma sätt som tidigare, förklarar Birgitta Moberg Rosander.
Försäljningen av färdiga dockor är inte heller så stor, även om en och annan beställning kommer in.
– Idag handlar det mest om att sälja delar till dockor, det är många som sitter hemma och vill göra en docka själv. Då kan de köpa delarna av mig och sedan måla dem och sy kläder till dem själva.
Och de många dockor som trängs på hyllorna i Dockparadiset vill Birgitta Moberg Rosander knappt sälja.
– Jag är så fäst vid dem så kommer det någon och vill köpa en så gör jag hellre en ny likadan, skrattar hon.