Catharina Miller: Kulla-Gulla föds på nytt

Martha Sandwall föddes 1913 i Nävelsjö församling i Jönköpings län, där pappa Gustaf var pastor i Alliansmissionen och mamma Elisabet sjuksköterska. Redan som sextonåring fick Martha sin första novell publicerad. Inspiration hämtade hon från hembygden och från gamla människors berättelser, med både troll och oknytt. En torparflicka som varit hennes lekkamrat hjälpte till att ge djup och bredd åt skildringen. Egen erfarenhet fick hon av sin tid som au pair i Polen.

Men anledningen till att hon ville skriva om en godhjärtad och omtänksam flicka, en flicka som satte andra före sig själv, var omtanken om den egna dottern Britta-Clara som fötts med grava funktionsnedsättningar. Med dottern på ena knät och skrivmaskinen på det andra skrev hon berättelsen om Kulla-Gulla. Boken vann första pris i Bonniers tävling ”Bästa nya flickbok” samma år som Pippi Långström vann Rabén & Sjögrens stora pris. Martha Sandwall-Bergströms önskan var att påverka sina läsare, hon ville att de skulle bli snälla. Och de unga läsarna – jag var en av dem – tog intryck. Hänsyn och osjälviskhet var dessutom tidens uppfostringsideal (vilket inte hindrade att vi på 70-talet blev Jösses flickor-generationen). Det var alltså Britta-Clarorna som nu skulle få ta plats.

”Hon diktade ihop Kulla-Gulla som tröst åt sig själv” skrev Maria Schottenius i DN (15 juni) om sitt möte med författaren inför premiären av tv-filmen (1986). Hon noterade att Kulla-Gulla-böckerna på olika språk stod på rad i Martha Sandwall-Bergströms bokhylla; Kulla-Gulla al Castello var titeln på en av bokryggarna. ”Författaren hade dragit upp den skimrande Kulla-Gulla-gestalten ur det fattigaste och armaste småländska sekelskiftet” skrev Schottenius. ”Men nöden och orättvisorna kändes nu nästan lika exotiska som titeln på italienska.” Och hon citerade Britta-Claras mor: ”Ingen ville röra henne eller ens ta i henne i hand. Ingen ville tala till henne eller om henne”.

Det var oundvikligt att Kulla-Gulla skulle jämföras med Pippi. Med sitt frejdiga sätt och slagfärdiga språk vann förstås Pippi. Till 75-årsjubileet prydde hon Språktidningens omslag (nr 5/2020) under rubriken ”När svenskan fick PiPPi”. Martha Sandwall-Bergström avslöjade i Maria Schottenius intervju att hon kunde bli lite arg på Pippi: ”Jag har så länge bett om ursäkt för Kulla-Gulla. Hon är för präktig och snäll och jag vet inte allt. Men jag ville att sådana människor skulle finnas. Flickor skulle läsa om henne och identifiera sig med henne och bli sådana som hon. Sen skulle jag lämna min stackars flicka åt dem.” (Själv bestämde jag mig för att bli föreståndare för barnhemmet i Landala. Drömmen krossades när Göteborgs stad lät riva hela kvarteret.)

DNs Eva von Zweigbergk sågade boken. Recensionen inleddes med ett citat av en ung läsare: ”Först ska dom ha det väldigt svårt och sen ska dom få det väldigt bra”. Men vägen dit var ju så spännande, protesterade den unga läsaren Ulla, liksom den vuxna Ulla, litteraturvetaren Ulla Lundqvist, som tycker att serien har stått sig väl. Hon visar hur handlingen följer sagans form med den goda centralgestalten, de onda motståndarna och den goda hjälparen, men framhåller att sagans magiska element och förvandlingar som leder till det godas seger är omstöpta i realismens form.

Eva von Zweigbergk sköt alltså Kulla-Gulla i sank, och serien fick dåligt rykte i finlitteraturkretsar – i en debatt om flickböcker pekades Kulla-Gulla ut som exempel på ´”förljugen och smakförsämrande litteratur”. (Något som de unga läsarna förstås struntade i.) Och sen kom den förödande mes-stämpeln. För nu skulle man förverkliga sig själv, vilket i sin överdrivna form resulterade i ”What’s in it for me?”, inte bara i reaktion mot killarnas övertag. Inte me too alltså, utan me, me.

Så vad ligger bakom den totala omsvängningen? Corona, förstås. Nu när vi känner oss utsatta och sårbara söker vi just de egenskaper Kulla-Gulla företräder: vänlig omsorg, tryggt omhändertagande, pålitlighet. Men kopplingen till Friedrich Engels? Förutom deras ställningstagande för samhällets fattiga och undertryckta? Jo, de kunde leva i två världar. Skräddade kläder (hans val, hennes påbjudna men förtjust mottagna) och läckra måltider (plus champagne för Engels del). Men aldrig nånsin att de svek samhällets olycksbarn; deras moraliska kompass var stadig. Och visst var de änglar båda två: Engels dessutom till namnet, Kulla-Gulla som personifiering av ”Hemmets goda ängel”. (Carl Larssons älskade målning från 1909.)

I Stil-programmet fick vi veta att revolutionären Engels också var Marx spökskrivare. Men Kulla-Gullas författare, var hon också revolutionär? Nja, i så fall inte svärdets, utan pennans. En stridbar proletärförfattare. I sin bok Kulla-Gulla i slukaråldern (2000) citerar Ulla Lundqvist en passus ur boken Kulla-Gullas sommarlov. Tvätterskan Viktoria som förlorat tålamodet utbrister:

– Kom ihåg va ja säj, – vi ä utlea skrek hon, dä ska bli en ändring – vi ä utlea på dä hära nu – vi ä utlea på att träla och slita och svälta och hunsas och rytas åt som kreatur – vi vill inte längre finna oss i att bli trängda ner i diket för att I ska gå torrskodda på vägen – och vi vill inte längre ha munsbitar slängda åt oss i nedlåtenhet som vore vi en hoper hundar! Vi har rätt att besitta jola vi liasom I! Vår rätt va lika från skapelsen och dä ska den bli igen … hör dä!

Martha Sandwall-Bergström hade inte tänkt sig någon uppföljare, men förlaget insisterade. Det blev en serie på hela sju böcker. Handlingen i koncentrat: Den lilla flickans föräldrar har omkommit vid ett skeppsbrott, och Gunilla Beatrice Fredrike (med namnet broderat på en dopklänning i kofferten) placeras på barnhem. Så snart hon blivit arbetsför lejs hon ut till torparfamiljen på Kulla. ”En får hoppas att du kan göra skäl för födan” säger den bistre husbonden och synar hennes små magra nävar. Hans hustru är sjuk, och efter hennes död håller Gulla sitt löfte att ta hand om de fem små barnen. Inte ens när brukspatronen upptäckt att hon är hans dotterdotter och erbjuder henne att flytta till herrgården, faller hon för frestelsen. Inte utan barnen! Till slut veknar patron. Kulla-Gulla förvandlas till en fin ung dam – fast bara på ytan. Hon uppvaktas, och frestas av, en stilig officer (av tvivelaktig vandel) men hittar gudskelov Den rätte i den unge idealistiske Tomas. Han, liksom Gulla vill förbättra tillvaron för bygdens fattiga, ge dem den värdighet de förtjänar. Författaren ser också till att det unga paret gör livet ljusare för prostens lilla ”efterblivna” Ester.

Även om Kulla-Gulla blev nedvärderad i litterära kretsar, hade hennes nu vuxna läsare inte glömt henne. Att Cecilia Hagen valde titeln ”Kulla-Gulla i övergångsåldern” till sin bok (1994) säger allt. 2015 följdes succén upp med ”Kulla-Gulla stretar vidare”.

För att fira 75-årsjubileet sätter Kulturhuset Stadsteatern upp pjäsen Kulla-Gulla. Urpremiär på stora scenen den 4 december – det är redan utsålt! Regissören, Maria Sid, tycker att det ska bli spännande att till musik av Iiro Rantala gestalta Kulla-Gullas rika inre liv och hennes samspel med naturen. Hon tillägger: ”Ju äldre Kulla-Gulla blir, desto tydligare ser hon orättvisorna i vitögat. - - - Hon ser samhällets strukturer och vänta bara – hon kommer vilja göra något åt det.”

Till jubileet har bokserien getts ut i nyutgåva. I efterordet skriver Maria Nilson, lektor vid Linnéuniversitetet: ”Om någon skulle fråga mig idag varför man ska läsa böckerna om Kulla-Gulla, skulle jag svara att förutom att dessa böcker är en viktig del av svensk litteratur och skildrar hur fattigt folk levde i Sverige, innehåller de något som vi behöver. Kulla-Gulla är en karaktär som alltid försöker hitta lösningar på alla problem som dyker upp i hennes väg. - - - Här finns både lyckliga slut och elände, men framför allt finns det hopp. Hopp om att samhället ska kunna bli mer rättvist och hopp om att människor ska lära sig att respektera varandra”.

Men vad hände med Britta-Clara, den lilla dottern som ingen ens ville närma sig? Ordföranden i Martha Sandwall-Bergström-sällskapet, Eva Söderberg, som skrivit sin doktorsavhandling om Kulla-Gulla, berättar att Britta-Clara fick följa med sin mamma överallt. Hon gömdes inte undan på en institution som ofta var fallet på den tiden. På så sätt blev Martha Sandwall-Bergström en föregångare. Hennes tankar, uttryckta genom Kulla-Gulla, omsattes av henne själv i verkligheten.

Catharina Miller

Kulturskribent