Annons

Myndigheterna måste börja se markägarna

Ingen seriös aktör lägger all skuld på naturreservaten. Däremot finns det saker Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket inte nämner gällande reservaten och barkborrarna. Det skriver Södras Gustav Tibblin.
Replik • Publicerad 6 december 2019
Detta är en opinionstext i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Debatten om granbarkborren går vidare. Gustav Tibblin på Södra svarar i dag på Claes Svedlindhs och Göran Runes inlägg från den 29 november.
Debatten om granbarkborren går vidare. Gustav Tibblin på Södra svarar i dag på Claes Svedlindhs och Göran Runes inlägg från den 29 november.Foto: Bertil Ericson / TT

Claes Svedlindh från Naturvårdsverket och Göran Rune från Skogsstyrelsen (SMP 20191129) anser det olyckligt att skulden för barkborrarnas framfart läggs på naturreservaten och annan skyddad skog som biotopskydd och naturvårdsavtal.

Vi ser, precis som myndigheterna, ett stort värde i att samarbeta i frågan. Däremot finns det en viss oro över att staten inte klarar att hantera större insektsangrepp i skogen. Under hösten har det framkommit att skogsvården i mer än hälften av de skogar som Skogsstyrelsen formellt skyddat är eftersatt. Nästan 60 procent av de skyddade områdena behöver insatser på kort eller lång sikt för att bevara naturvärdena.

Annons

Det saknas även några perspektiv i historiebeskrivningen. Kunskapsläget är för lågt och det behövs mer forskning kring granbarkborren. En viss försiktighetsprincip bör därför vägleda myndigheternas handlande och beslut. Det duger inte att hänvisa till att produktiv skog och skyddad mark lyder under olika lagstiftningar och har olika mål. Så agerar inte staten när det uppstår skogsbränder. I någon mening påminner också angreppen om en brand, men en tyst och närmast osynlig.

Det betyder naturligtvis att även enskilda markägare har ett ansvar. Det är i denna brytningspunkt som svåra frågor uppstår. Var börjar och slutar den enskildes ansvar och när faller ansvaret på det offentliga? Vi har löst den här typen av frågor på ett antal andra områden i samhället, men inte när det kommer till skogsskador. Vårt svar är inrättandet av ett nationellt skogsskadecenter, där staten, akademin och näringen gemensamt kan hitta lösningar. Det handlar om faktiska och praktiska bekämpningsmetoder, men även ansvarsfrågor.

Sammanfattningen av skogspolitiken riskerar också att leda till missförstånd. Uppdelningen mellan produktionsskog och naturvårdsskog för tankarna till att skogsägarna enbart är intresserade av virkesvärden och ekonomi. I själva verket är hållbarhet och miljö integrerade delar i det moderna produktiva familjeskogsbruket. Så länge myndigheterna väljer att bortse från att skogar hänger samman, eftersom de lyder under separata lagar, så riskerar det att driva fram en minskad vilja att frivilligt teckna naturvårdsavtal, inrätta reservat och biotopskydd. En sådan utveckling vore djupt olycklig.

Vi upplever att såväl Skogsstyrelsen som Naturvårdsverket i sin kommunikation om reservaten och barkborrarna vinklar budskapen utifrån att man inte ska vara aktiva i reservaten. Ingången är att reservaten ska behållas intakta och gärna orörda. Man betonar att barkborreangreppen i stort inte emanerar från reservaten. Det är att slåss mot väderkvarnar. Ingen seriös aktör lägger all skuld på reservaten.

Vad man inte talar om är att:

• Det är större angrepp i reservat med gran än i den aktivt brukade granskogen.

• Inom reservaten eller andra skyddade områden arbetar man inte med skyddszoner mot markgrannar.

• Markgrannar ersätts inte om de drabbas i anslutning till skyddad skog och man bidrar därmed till att tredje man drabbas utan kompensation.

• Råden från skogsstyrelsen har varit bristfälliga och lett till att man tappat tempo i bekämpningsarbetet.

• Myndigheterna har inte insett var det här kan sluta. Det finns ingen bred kunskap om läget i Centraleuropa, där angreppen är så stora att granen riskerar att dö ut helt.

Annons

I Kronoberg finns det 150 reservat. I Östergötland 250. Antag att det i de sju länen där Södra är aktiva totalt finns 1 000 reservat. Antag att det finns fem markgrannar till varje reservat. Totalt 5 000 markgrannar. Antag att det finns gran i en femtedel av reservaten. Då är sannolikheten stor att 1 000 privata markägare drabbas av barkborreangrepp som sprider sig från reservat.

Dessa markägare finns, på riktigt. Och det är dags att myndigheterna börja se dem.

Gustav Tibblin, medlemschef Södra

Annons
Annons
Annons
Annons