DFF-Danielsson om sparkade tränare, utebliven lön och skotsk succé

Kombinationen ”nyfiken spelare som gillar utmaningar” och ”klubbar med ekonomiska problem samt begränsat tålamod” förklarar varför Jenny avverkat sju klubbar, från fyra olika länder, på åtta år.

– När Olof ringde hade jag precis provspelat med Chicago Red Stars och planerade efter USA-besöket en resa till italienska U.S Sassuolo. Därför sa jag först nej, men Olof fortsatte att ”messa” och till slut kom jag fram till att tio veckor i Växjö kanske kunde vara riktigt bra för mig.

Olof heter Unogård i efternamn och är tränare i Växjö DFF. Han var under transferfönstrets sista timmar i måndags på jakt efter en offensiv förstärkning eftersom lagets nya isländska anfallare, Bryndis Nielsdottir, blir borta hela vårsäsongen (fraktur på nyckelbenet).

Nu har Danielsson skrivit på ett 10-veckorskontrakt med Växjö DFF, checkat in på hotell (tills vidare) och tränat ett pass med sina nya lagkamrater. En av dessa, backen Sophia Redenstrand, kände hon dock sedan tiden i AIK.

– Jag pratade med ”Fia” innan jag bestämde mig. Hon sa att det mesta är bra i Växjö och samma sak fick jag höra av andra tjejer från Finland som spelat här. Dessutom har jag på sistone saknat att vara en del av ett lag.

Det kan man förstå eftersom Jenny spelat fotboll sedan sex års ålder. Först i Haukilahden Pallo, sedan i FC Honka, Kristianstads DFF, spanska Sporting de Huelva, Åland United, Kungsbacka DFF, AIK, skotska Rangers WFC och Kif Örebro.

– Jag debuterade i högsta finska ligan som 18-åring. När jag tre år senare blev sugen på att pröva lyckan i Sverige men inte hade någon agent pratade jag med en kompis som kände Kristianstads tränare ”Beta” Gunnarsdottir och jag fick chansen där.

– Men året i Skåne blev inte bra. Jag var inte van vid att sitta på bänken och att bo utomlands.

Hon fortsätter:

– Jag trodde att spanska ligan skulle passa mig bättre och flyttade till Sporting de Huelva. Men om det inte var bra i Kristianstad så var det katastrof i Spanien...

– Laget var dåligt och efter ett halvår bröt jag med klubben. Men 2019 skrev Linda Nyman, en kompis från finska landslaget, på för Kungsbacka och jag gjorde samma sak.

Det började bra för Jenny på västkusten men efter sommarvilan fick klubben akuta ekonomiska problem.

– Vi spelade i princip gratis under hösten och trillade ur serien. Men tydligen hade jag bäst statistik i hela serien i en-mot-en-spelet så AIK värvade mig som vänsterytter.

Första året i AIK, 2020, blev Jennys första riktigt lyckade säsong sedan hon lämnade Finland.

– Vi gick upp, slog alla möjliga rekord och jag tror jag hade 20 assist. Men redan säsongen därpå var åländska tränaren ”Carro” Sjöblom borta och efter sex, sju matcher 2022 fick hela den sportsliga ledningen i AIK Dam gå. Det kom som en chock för mig och efter den sommarens EM-spel med Finland bröt jag med AIK och flyttade till Skottland.

I Rangers WFC fick hon spela Champions League och några ligamatcher på självaste Ibrox Stadium. Men sejouren i Glasgow blev trots det bara ettårig.

– Dels fick tränaren sparken även där och dels var ligan dålig. Vi vann vissa matcher med tvåsiffrigt. Så det blev Örebro för mig i somras.

Och nu är du här i Småland – vad visste du om Växjö innan Unogård hörde av sig?

– Att Växjö är en stad mitt i ingenstans men att många finska spelare trivts utmärkt här.

Under större delen av karriären har Jenny spelat offensiv central mittfältare eller vänsterytter. Men i landslaget har det mest blivit spel som ”nia”.

Hur Unogård väljer att använda henne i Växjö DFF återstår att se. Det finns ju, trots skadan på Nielsdottir, en hel del alternativ vad gäller den centrala anfallspositionen.

Med blott ett träningspass i benen lär Danielsson inte vara aktuell för startelvan redan i lördagens hemmapremiär mot hennes senaste klubb, Kif Örebro. Men ett inhopp kan det kanske bli.