Äga eller ägas?
Det finns några principer med vilka offentliga institutioner och system alltid bör utformas. Största möjliga logik, enkelhet och transparens är en sådan. Det bör alltid vara möjligt för medborgare att följa och förstå vägen för de politiska besluten och skattepengarna.
Ett exempel på hur det kan gå när den principen inte värnas är statens modell för ägande och förvaltning av fastigheter. Från den 1 oktober 1993 övertog det statliga bolaget Akademiska hus merparten av de svenska universitets- och högskolefastigheterna. Numera får lärosätena hyra sina lokaler av det statliga bolaget.
När Chalmers tekniska högskola genom Chalmersfastigheter lät analysera Akademiska Hus ekonomiska resultat för 2002 visade det sig att bolaget – på grund av sina högre hyror – har betydligt högre avkastning än kommersiellt verksamma fastighetsbolag. Genom att utnyttja sin monopolställning gör staten varje år miljardvinst på bekostnad av forskningen. Det får bland annat effekten att regeringen kan göra utdelning på 6,5 miljarder kronor genom universiteten och högskolornas hyror och samtidigt påstå sig ”satsa” 125 miljoner kronor på högre utbildning – som gjordes år 2015. Staten ger med ena handen och tar med den andra – och transparensen är inte direkt slående.
Detsamma gäller Statens fastighetsverk, som bland annat äger och förvaltar ett antal slott, borgar, museer och teatrar. Kulturinstitutioner som Dramaten och Operan får hyra sina lokaler av bolaget till ”marknadsmässiga hyror”. Priserna är satta utifrån vad ett vanligt företag hade betalat för motsvarande kontorslokal. Precis som universitet och högskolor har svårt att flytta in i andra lokaler har dock till exempel teatrar svårt att hyra in sig i vanliga kontor. Att verksamheter som är offentligt finansierade och politiskt prioriterade skall betala marknadsmässiga hyror till en annan del av statsapparaten förefaller i sig inte heller helt logiskt.
Om detta skriver journalisten och författaren MarieLouise Samuelsson i det senaste numret av Axess magasin. Hon föreslår som ett steg på vägen till eget ägande och förvaltning av fastigheter att kultur- och utbildningsdepartementet skulle slås samman. Det finns några uppenbara risker och frågetecken med ett sådant förslag – som hur departementet skulle utformas för god jämvikt mellan de olika frågorna. Kulturen och utbildningen har dock till sin natur en stark koppling till varandra, och har även under perioder varit sammanlänkade i statsapparaten. Framförallt skulle det enligt Samuelsson betyda en större makt och ett större förhandlingsmandat inom en regering – bland annat vad gäller frågan om hyressystemet.
Det vore naturligtvis önskvärt. Den högre utbildningen och kulturen är två viktiga samhällsfunktioner som också mår bra av hög grad av självstyre. Det finns mycket som skulle kunna göras för att värna sådant ytterligare – att få äga och förvalta sina egna lokaler är en del.
