Jonas Olsson: Toklyckligalämnade vi Parken

Första mästerskapet var i Holland/Belgien år 2000 och där åkte vi hem besvikna efter en tung förlust mot Italien.

I Portugal var vi lyckliga för där vann vi matcher och spelade grym fotboll. Supporterkulturen växte och de blågula färgerna dominerade både på och utanför banan. Zlatans klack på den underbara Dragaostadion i Porto kommer jag att komma ihåg på dödsbädden. Ett magiskt ögonblick i min fotbollssupporterkarriär.

Husbilsresan hem från Ukraina var inte lika glädjande när vi tog farväl av mästerskapet redan efter två matcher. Det var nonstop husbilskörning genom Ukraina och Polen i exakt 36 timmar. Inget som rekommenderas. Som tur var med bästa vännerna och det är ju just det som är hela grejen med fotbollen. Det är ytterligare en anledning att få träffa polarna. Det som man får så sjukt mycket energi av. Ett avbräck från vardagen och få snacka gamla minnen från de olika mästerskapen man har hört om och om igen.

Denna gången skulle vi till Köpenhamn och se när Sverige skulle besegra lillebror Danmark och äntligen ta sig till EM. Min gode vän hade fixat biljetter. Jag hade egentligen lovat mig själv att aldrig se en enda landskamp så länge Erik Hamrén sitter som förbundskapten. Men när biljetten kom på ett silverfat så kunde jag inte säga nej. Jag ville ju se Zlatan, jag ville givetvis också träffa mina fotbollsvänner.

Konstigt nog packade jag ner mina tröjor, halsdukar, sockar och kalsonger, allt i Sveriges färger i min resväska. Efter allt som har hänt tänkte jag att det är nog säkrast att inte sticka ut. På perrongen träffade jag en mycket trevlig och framgångsrik affärsman, eller rättare sagt ännu en fotbollskompis som också skulle ner och titta på kampen. Vi tog en lille en på tåget och sällskapet var mycket trevligt.

Väl framme i Köpenhamn möttes vi på Ida Davidsens smörrebröd och där åt vi goda smörrebröd och drack öl och drog lite minnen. Nu hade vi äntligen vågat ta på oss de riktiga kläderna och denna tvåtimmarslunch kan vara topp tre i mitt liv och då har jag ätit många trevliga luncher.

Biljetter hämtades ut och nerverna var lugna. Jag räknade med förlust och att vi skulle stå och trösta varandra efter matchen. Men Zlatan ville något annat. Vilka mål han gör. Frisparksmålet ligger även det på näthinnan och lyckan på läktaren är svårslagen. Vi skriker, vi gråter, vi beter oss som små barn. Det är lycka, det är fotboll, det är Zlatan Ibrahimovic. Vive la France.

Jonas Olsson