”På natten kastar de stenar och smällare på oss”

– Vi bestämde oss för att åka till Sverige, när vi insåg att vi inte kunde ge våra barn mat, berättar Daniel.

Han är en av de rumänska migranter som bor i Älmhults kommun och lever på att tigga. Samtidigt som han visar runt i de två minibussarna och den gamla husvagnen som nu är deras hem, berättar han om ett liv i fattigdom. Här hoppades de på förändring, men sängen i skåpbilen består av bildäck och skumgummi. Regnet har förvandlat marken till lera vid deras fötter. Kommunen har ställt dit några soptunnor, men de har inget vatten och ingen toalett.

– Vi tackar Gud för all hjälp vi får, säger han.

Maria, Daniels fru, visar en blå hink som står på den regnblöta marken. Det är här de tvättar, i busken bakom hänger en tröja på tork. Varje dag tar de sina plastdunkar och går ett par kilometer till en vattenkran. Det är tungt att bära, men ett måste.

– Vi kan inte laga mat och inte ens tvätta oss utan vatten. Man kan inte leva på den här planeten utan vatten, säger Loredana.

De tolv som bor här tillhör samma familj. Äldst är Mariana, som sitter ner på en sten och pustar. Hon lider av högt blodtryck och kroppen värker efter att hon suttit på marken och tiggt.

– Det gör så ont att jag inte kan stå. Det värker i båda benen, säger hon.

Daniel håller upp ett inramat familjefoto från Rumänien. Där sitter hans syster med sina barn, de ler blygt mot kameran. I juli drabbades deras hemprovins Gorj, i sydvästra Rumänien, av översvämningar. Daniels hus har blivit bortspolat och hans mamma och barn har fått flytta till en hydda i skogen.

– Titta på huset, det kan falla när som helst. Det är min systers hus, mitt eget finns inte längre. Jag längtar hem till mina barn och jag längtar till ett hem som inte längre finns, säger han.

Det var sent på våren, före översvämningarna, som familjen bestämde sig för att åka till Sverige. De hade pratat med en bekant som bor i Malmö, han skulle fixa ett jobb. I två dagar körde de bussarna genom Europa, men väl framme fanns inget jobb och vännen gick inte att nå. De behövde pengar, men det fanns redan så många rumäner som tiggde i Malmö. Då bestämde de sig för att åka till Älmhult, här var nog möjligheterna större.

– Jag mår dåligt när jag tigger. Det är en skam, men jag måste för vi har ingen annan utväg, säger Florin som brukar tigga i centrala Älmhult.

De får in runt mellan 100 och 150 kronor varje dag. Det är inte mycket, det räcker knappt till maten. Men om något blir över så skickar de hem det till familjen, berättar han.

– Folk är snälla. Älmhult är en speciell och välkomnande stad, det enda dåliga som har hänt är när de kastar sten, säger Daniel.

Det var förra helgen som familjen attackerades. Narcisa, Florins fru, sov på kanten av den lilla sängen som delas av fem personer. Precis under den nu spruckna rutan.

– Det var sent på natten, kanske klockan två. Plötsligt flög en tegelsten in i fönstret. Jag blev rädd, vi grät allihop och sov inte mer. Vi stod vakna utanför bilarna hela natten.

Natten efter hände det igen, i skydd av mörkret började någon bombardera deras hem med raketer. Daniel darrar på rösten när han visar upp den avbrända räfsa som raketerna satt fast på.

– De var mycket högljudda, vi trodde först att det var pistolskott. Men de flög uppe i luften och lös upp.

Mariana som sitter på stenen bredvid känner sig fortfarande orolig.

– Vi är rädda att de ska döda oss, de som är fulla på natten, säger hon men tvekar.

– Eller nja kanske inte, men vi var så rädda när de kastade smällarna. Men det var säkert bara några unga fulla killar som kom från diskot. Sånt händer hemma hos oss också.

Tillsammans diskuterar familjen vem som skulle göra något sådant. De har valt att inte polisanmäla, och det märks att de ändå vill tona ner händelsen lite.

– Jag har inte träffat snällare människor än i Sverige. Men i alla länder finns det fascister, rasister och kommunister. Bli inte arga på mig för att jag säger så. Varje skog har sina uttorkade träd, säger Daniel.

De berättar att vissa ifrågasätter om de alls är fattiga. Att de blir kritiserade för att de har bilar och mobiltelefoner. Daniel väger sin grå mobil i handen.

– Det här är ingen avancerad mobil. Men utan bilen skulle vi sova i regnet och vi behöver mobilen för att prata med våra barn, säger han.

Sedan går han och hämtar en kudde, den har ett vackert vävt landskap på sig, färgen är mörkbrun av smuts. Det är på den han sitter på när han tigger.

– Ingen gillar att sitta på den i åtta timmar, det är svårare än vilket jobb som helst. Jag kan inte känna benen längre, jag har blåsor. Titta hur vi sitter här och skäms.

– Ingen kommer hit för att bli rik. Vi kommer hit för att vi är fattiga, vi flyr undan döden. Vi sover på marken och vi gråter. Vi kan inte ens tvätta oss, säger Mariana från sin sten.

På frågan om inte pengarna går till någon annan som är rik, någon som utnyttjar dem, svarar alla nej i kör.

– Nej, nej, nej. Det finns nog sådana som hämtar hit folk och tvingar dem att tigga. Men vi är en familj och vi har inga sådana problem, svarar Daniel.

I september börjar skolan i Rumänien, barnen behöver pengar till skor och böcker. Drömmen vore att familjen kunde stanna i Älmhult, lära sig svenska och ta hit sina barn. De skulle kunna jobba med vad som helst.

– Bottenjobb. Vi tänker inte på kontorsjobb utan ett bottenjobb. Vet du vad det är? Det är så man säger i Rumänien om de sämsta och mest skamfulla jobben. Vi kan skura toaletter, säger Daniel som tidigare jobbat på jordbruk i Spanien och Portugal.

I Rumänien jobbade han med att tillverka tegelstenar. Men det var innan kommunismens fall, innan industrierna såldes till utländska företag och alla förlorade jobbet. Att få ett jobb här är en dröm. Först och främst hoppas de att kommunen ska hjälpa dem med en mulltoalett eller rinnande vatten.

– Eller en lampa. Då skulle de som kastar sten inte våga komma tillbaka, säger Daniel.