Spåren efter branden består än i dag

Inge Johansson står hemma i trädgården, det är varmt och torrt i luften. Typiskt för sommaren det här året. Tyfonerna på brandstationstaket börjar tjuta. Han vänder sig om och ser en rökpelare stiga upp mot himlen.

– Jag minns att jag tänkte: Nu är det allvar, säger Inge Johansson.

Han var en av de två brandmän som var hemma i Hökön den där fredagen 10 juli 1992. Brandlarmet som tjöt var bara lokalt och Inge Johansson tvingades direkt begära in mer resurser från Lönsboda och Killeberg. Branden skulle komma att vara i över en månad.

– Jag räknade till att jag jobbade sammanlagt 297 timmar de första sjutton dygnen, säger Bengt-Arne Bengtsson.

Det eldhärjade området delades in i olika sektioner för att branden skulle kunna angripas från olika håll. Brandbilar och helikoptrar med vattenbomber användes för att släcka eldsvådan och bandvagnar för att kunna ta sig fram i terrängen.

– Det finns bara en väg in i området så därifrån fick vi sedan gå och släpa fram vattenslangarna, berättar Bengt-Arne Bengtsson.

Branden engagerade mer än 46 brandkårer och sammanlagt över 700 frivilliga. Sysselsättningarna var många och inte enbart fokuserade på att släcka branden.

– Det går inte att släcka en brand med hungriga brandmän, säger Bengt-Arne Bengtsson.

Under den första helgen som elden härjade var Unni Håkansson en av många som hjälpte till med att förse alla arbetande med mat. Bara natten mellan lördagen och söndagen gick det åt 100 limpor bröd, två meter korv och åtta kilo kaffe.

När måndagen kom organiserades skift för att kunna servera mat under dygnets alla timmar. Matbespisningen gick under namnet Restaurang Eldorado.

– Alla kunde inte äta här på Hököns skola utan vi körde även ut på myren och lämnade mat. Vissa dagar var det närmare tusen portioner, säger Unni Håkansson.

Solveig Palm hjälpte också till med det mesta under tiden som branden härjade, men hon vill inte bara minnas branden som någonting negativt. Jorden på myren är i dag mer näringsrik och det finns en helt annan flora än tidigare.

– Sedan har vi i bygden alltid haft en stark sammanhållning, men efter branden är den om möjligt ännu starkare, säger Solveig Palm.