Tack var Liudmyla kan flyktingar med funktionsvariationer finna tryggheten

För exakt ett år sedan fick Liudmyla Myslitska och hennes familj lämna sitt hem i Kiev för att gömma sig undan ryska bomber i en källare.

– Vi var många som sökte skydd på en lokal förskola. Det var skrämmande att inte veta vad som kommer att hända med oss. Jag kommer ihåg att det var en massa råttor där, eftersom att vårt skyddsrum hade ett stort hål i taket, berättar Liudmylas son, Anton Myslitskyi.

Under de mörka, första dagarna av kriget höll de kontakt med Anneli Johnsson på Hallarydsbaserade organisationen Hope 587, som de samarbetat med.

Det hela började när Liudmyla fick veta att hennes son Anton har cerebral pares.

– Det var och fortfarande är stor en utmaning att ha barn med funktionsvariationer i Ukraina. Hjälpen är inte tillräcklig. Det är väldigt tufft ekonomiskt och psykiskt, man känner sig utpekad av staten och samhället, säger Liudmyla.

Därför tog hon saken i egna händer och 1987 startade hon en organisation för att hjälpa familjer i samma sits. Tolv år senare lärde hon känna Anneli och sedan dess har samarbetet hjälpt hundratals utsatta barn och unga i Ukraina varje år.

Kontakten med Anneli blev en viktig glimt av hopp för familjen i väntan på att kunna fly landet när kriget började. Till slut var det dags att ta sig ifrån Kiev, men ingen var beredd på hur dramatisk resan skulle bli.

– Vi hade precis hunnit att ta oss till tågstationen när ryssarna började bombardera igen. Tåget kom men det var ingen där som kunde hjälpa oss. Det var ingen elektricitet på tåget, det var helt mörkt och vi kunde höra bomberna. Vi trodde att vi skulle dö där, berättar Liudmyla.

Tåget anlände till stationen i Lviv, fylld av andra ukrainska flyktingar. De flesta hade lämnat sina hem utan bagage.

– Jag har aldrig sett något sådant i hela mitt liv. Alla var rädda, hungriga och det var kallt så alla skakade, minns hon.

Från Lviv fick de hjälp att ta sig till den polska gränsen där Anneli väntade på att ta emot dem för att sedan transportera dem till Hallaryd.

Nu bor de i en tvåa i Växjö som de lyckats att förvandla till sitt nya hem. Doften av borsjtj, den traditionella soppan, har fyllt lägenheten. Köket har blivit en viktig plats för Liudmyla. Det är bland annat runt den ukrainska maten som familjen kan samlas och för en kort stund glömma bort den verkliga situationen i hemlandet.

Liudmylas hjälp till familjer med barn med funktionsvariationer fortsätter även från Sverige. Än så länge har hon, tillsammans med Hope 587, lyckats hjälpa över 170 personer att fly kriget.

– Varje dag är min mamma i kontakt med dem som är kvar i Ukraina och ser till att de får det de behöver, säger Anton stolt.

– Tack vare Anneli kan vi samla in pengar för att köpa in och leverera medicin till barn och ungdomar med variationer hemma i Ukraina. Jag vill inte tänka på hur barnen skulle må om inte vi hade möjlighet att hjälpa till, tillägger Liudmyla.

Familjen trivs i Sverige och är glada över den vård som Anton kunnat få här.

– Vi har haft det bra och vi klarar oss. Vi vill inte klaga på någonting. Det finns andra familjer som behöver mer hjälp, säger Liudmyla och ler.