Konstnärer – bygg broar till vardagen
Under hösten 2019 har debattens vågor gått höga kring kulturens villkor i Växjö. Bistra tider förestår. Många tycker att helgerån begås om författare avhyses från det Fria Ordets Hus och om Konsthallen inhyses i mer avsides lokaler än dagens mittemot biblioteket. Som vanligt hänvisar kommunledningen till pengabrist.
Kanske är det en tillfällighet, kanske en tanke, att den utställning i Konsthallen som avslutade en hotfylld konsthöst speglade döden. Ett nog så lämpligt tema nu när inte bara Växjös konstliv utan hela jorden hotas. Under utställningens sista skälvande vecka såg jag den. Jag var ensam besökare trots att jag var där efter kontorstid.
Gemene mans (o)intresse för konst är motsägelsefullt. Forskningen visar att en kommuns kulturliv är viktigt för den som funderar på att flytta till kommunen. När man väl är på plats är det däremot inte alls självklart att man deltar i kulturlivet. Viktigast är alltså att man har möjlighet att berika sig kulturellt.
En utställnings attraktionskraft bestäms naturligtvis av dess budskap och förmåga att förmedla det. Visserligen är dagens svenska språk invaderat av engelska uttryck men att rubricera en utställning ’Save the Best for the Last/To Breathe through the Bones of the Dead’ väcker knappast nyfikenhet hos gemene man. Däremot säkert hos konstnärskollegor och recensenter som värnar konstens särart.
Forskning har stora likheter med konstnärlig verksamhet eftersom båda i ett demokratiskt samhälle skall stå fria från olika påtryckningar, inte minst politiska. I både vetenskapliga och konstnärliga sammanhang väger kollegers synpunkter därför tyngre än vanligt folks.
Lärare och forskare vid statliga högskolor och universitet är enligt lag ålagda att informera om sin verksamhet till olika grupper i samhället. Detta är ett särskilt ansvar vid sidan om forskning och utbildning. Liknande krav kan naturligtvis inte ställas på konstnärer som i regel inte är försörjda av samhället. Men man kan tycka att det ligger i konstnärens intresse att väcka nyfikenhet hos allmänheten för sina verk.
Hur kan då konstnärer göra sin verksamhet mer intressant för vanligt folk? Låt mig ta utställningen i Konsthallen som exempel. Den bestod av två delar. Karin Karinson visade hur dödens väntrum kan skapas i naturen i form av en grotta, en ’krypta’, i ett vindfälle, i en höstack, i ett prunkande blomsterhav. Ett bildcollage över vad stormen Gudruns härjningar för 15 år sedan åstadkom, över en borttynande landsbygd men också över ett landskap i midsommarens blomsterprakt hade räckt för att publiken kunnat länka konstnärens budskap till sitt vardagsliv.
Utställningens andra hälft med Linda Perssons verk visade hur avvikande människor av personer med makt och pengar kan göras till syndabockar med hjälp av påhittade ’fakta’. I dagens samhälle motsvaras detta väl av affärsmannen och presidenten Donald Trumps agerande. Den kopplingen till samtiden hade också kunnat åskådliggöras i Konsthallen, till exempel med på väggen projicerade texter av och om honom.
Konstnärer måste själva ta ansvar för att göra sig synliga som aktiva medskapare av samtiden. Det räcker inte med att ställa ut och ibland provokativt ställa till det. De måste aktivt engagera sig i att bygga broar mellan kulturlivet och samhällslivet. Då kommer folk att intressera sig för deras konst.
Bengt Johannisson, professor
