Myndigheter som missbrukar förtroendet

Att beredskapslager av skyddsutrustning rustats ned är i sig anledning till misstroendeförklaring gentemot de styrande myndigheter som inledde och fortsatte på det spåret. Mycket har varit och är ännu naivt i Sverige angående faror av olika slag.

Men vidare - om nu myndigheternas råd och rekommendationer för dagen följs av de allra flesta finns det anledning att ställa en fråga till myndigheterna.

Agerar myndigheterna själva med hänsyn till liv, hälsa och arbetsförmåga gentemot dem som arbetar i vården. I vården inräknas här givetvis äldreboenden och hemtjänst, som tyvärr ofta hamnar i skuggan av sjukhusvården. Alla behövs och bör utrustas.

Det har framkommit att de som arbetar på vårdgolvet (ej vid skrivbord) bemöts med ”myndighetsdirektiv” att bortse från det behov av den maximal utrustning som många arbetande känner behov av. Rättmätiga behov av maximalt skydd för att arbeta så tryggt som möjligt, har bemötts med försök, förklaringar och direktiv som varken befrämjar fysisk eller psykisk arbetsmiljö.

Vem känner tillräckligt lugn och har arbetsglädje i en sådan miljö – om man inte befinner sig en bit därifrån? Här behövs mer än stelbent byråkrati och ett regelverk efter ”normalläge”.

Som vi hört både Anders Tegnell och Stefan Lövén uttala, behövs nu mycket uthållighet i befolkningen. Alltför lite om det som behövs bland dem som är i vårdtjänst för att uthållighet inte bara ska vara ett vackert ord. Eller ord om ”fantastiskt arbete”.

I praktiken innebär verklig uthållighet tillräcklig utrustning. Skrämd och upprörd personal är inte uthållig. Eller lämplig i längden. Eller ens tillgänglig. Flykten från vården befrämjas i stället. Det är lätt att förstå.

Kan det vara så illa att den konstaterade bristen på tillräcklig skyddsutrustning har inneburit att myndigheterna ljuger för att rädda ansikte och synes rädda verksamheten? Kortsiktigt. SKR och Arbetsmiljöverket har en del att besvara. Frågan ställs av flera än undertecknad, som inte är vårdanställd men pensionär.

Av detta kommer en följdfråga: Om myndigheter undangömmer sanningsenlig information och i stället söker mörka verkligheten för att framstå i bättre dager – eller rentav tvingar till tjänst på falsk information – är ansvarstagandet undermåligt, ja, klandervärt.

Dessutom undergräver ett sådant förfarande förtroendet och leder till misstankar om en myndighetsutövning som liknar diktaturens. Misstankar om missbruk av förtroende är aldrig bra.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) brukar påtala behovet av att utöva källkritik när det gäller information. Denna källkritik bör inte slarvas bort i ett naivt förhållningssätt gentemot myndigheter eller politiker. Vem kan man lita på? Den som har myndighets namn? Nej det ska bevisas – och med personligt ansvarstagande.

Per Gustafsson, Vislanda