Skalan i Växjö har rubbats
Stadsarkitekter som Staffan Bûlow Hübe och Erland Ullstad tilläts torgföra stadsbildsmässiga uppfattningar. Stadsbildens särdrag förvaltades väl. Politiker som Sven-Åke Andersson och Martin Ekdahl respekterade tjänsteandarnas uppfattningar. Det var lätt att läsa stadens själ.
Så är det inte längre. Skalan har rubbats. Utredningar som skulle bilda underlag för att vidmakthålla karaktären av empirestaden med dess rutnätsplan från 1600-talet respekteras inte längre. Inventeringar och politiska uttalanden om värdet av centrala Växjös arkitektoniska och planmässiga värden väger numera lätt. Varför?
Den politiska ledningen har under mer än tio år drivit privatiseringshysterin i olycklig riktning. Vill investerare genomföra åtgärder görs avsteg från regelverk utvecklade i samförstånd. Utan att trötta läsaren med alla exempel räcker det att lyfta fram några intrång i statens riksintresse i Växjö.
I kv Sigfridshäll har IST:s grundare Björn Sundeby lyckats övertyga politikerna att tjänstemannaargument saknar betydelse. Samma sak med kommunhusbygget invid järnvägen, för att inte tala om WTC-bygget invid museet. Den politiska viljan att driva projekten baseras mer på känsla än sak.
För en tid sedan skrev kommunstyrelsens ordförande under ett debattinlägg riktat mot riksintressen och strandskydd. Hennes artikelförfattare vädrade ledningens uppfattning att strandskydd och riksintressen hämmar utvecklingen. I själva verket har de tillkommit för att förhindra politisk ryckighet i syfte att slå vakt om allmänna intressen. Skadade värden är knappast en tillgång i hållbar samhällsutveckling.
Gång efter annan negligeras argument från skickligt folk anställda i kraft av sin kompetens. Den politiska taktpinnen sätter i stället munhäfta på medarbetarna, exempelvis i fallet med Regementsparken. Någon vill bygga trots en rad skäl i motsatt riktning. Men de förtroendevalda har bestämt sig och driver ärendet vidare.
Växjö skall snart ha 100 000 invånare, varav kanske 80 000 i tätorten. Staden får gradvis en trafiksituation som inte motsvarar behoven. Planeringen går i otakt med ambitionerna att expandera med kommunal elefantiasis som följd. Pengajakten för att finansiera kommunala överinvesteringar drabbar nämndernas småpengar. Konstpengar skall bakas ihop med arkitekturpengar. Stadsarkitekten utnämner sig till både konstnär och arkitekt för att slippa ta ställning. Konsthallen skall flyttas för att spara pengar i tron att kultur är en affärsidé. Men så har aldrig varit fallet om man inte heter Ernst Billgren.
Kultur är ett allmänintresse som medborgarna gäldar genom utövning och skatt. Varken konsthallar eller museer kan leva på biljettintäkter. Växjös problem är en svag opposition som saknar både skärpa och stringens i argumentationen mot dem som styr. Det är lätt för de blågröna att bolla med medborgarna men så är det kanske när man bedriver "processinriktat" ledarskap.
Om kommunledningen bevärdigar sig med att låta sina spökskrivare bemöta inlägget blir det väl genom att säga "OK boomer".
Karl Johan Krantz
