Ann Heberlein: En liten bok om ondska

Under det gångna året har det inte gått en vecka utan att jag läst en artikel av Ann Heberlein eller sett henne i någon tevesoffa. Vad hon har sagt glömmer jag snabbt, men hennes uppenbarelse minns jag. Hennes publika genombrott om sin bipolära sjukdom, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva var en storskräll och har berört många – positivt som negativt.

Nu har Heberlein bytt till ett större förlag, Albert Bonniers, och ger ut En liten bok om ondska, ett tema som hon säger sig närmast besatt av. Och det märks – hon är beläst inom ämnet. Den som tror sig ha fått en lättläst bok med Heberleins egna reflektioner går bet. Detta är ett faktaspäckat verk som vrider och vänder på temat ur alla möjliga perspektiv. Ondska och kön, ondska och barn, onda demoner, ondskans förutsättningar och lockelser och så vidare.

Enligt Heberlein är en handling eller en människa ond när hon eller han medvetet gör något för att skada någon annan och njuter av detta. Barn kan således inte vara onda – och någon som Annika Östberg kan väl inte vara riktigt ond, eftersom hon inte handlade illviligt. Eller?

Förr fanns det ett uttryck bland musikjournalister som inte orkade lyssna igenom en hel LP, de duttade, d.v.s. lyfte pickupen och hoppade genom låtarna för att få ett intryck.

Ann Heberlein gör likadant, hon tvingar läsaren att blippa mellan Dostojevskij, Knutbymordet, Nietzsche, Kant och Augustinus, gör utvikningar till deckare som temperaturmätare på samhällsklimat och kriminalvårdens förändrade syn på vård och straff. Det är en intressant iakttagelse, att Sjöwall-Wahlöös deckare bygger på att brottslingen är offer för sin egen historia och möjlig att hela, medan det i dagens hårdare samhälle skrivs deckare som Stieg Larsons Milleniumtrilogi, där Lisbeth Salander kör med en vedergällningsmoral à la Kant och där brottslingarna är mer monster än människor. Vi tar oss sällan tid att förstå förövarna längre, vi demoniserar dem och vill besegra dem lika mycket som vi kämpar mot vår rädsla. För det är rädslan som föder ondska.

Det är inga nya tankar, men en organisering av olika föreställningar, ja en modern idéhistoria i ämnet.

Tankehoppen är abrupta och Heberlein stannar sällan och utvecklar tankegången vidare. Mycket får stå oemotsagt och hon bara nuddar vid exempel och fallstudier. Jag skulle gärna sett fler tydliga ställningstaganden. Boken är mest en exempelsamling på ondska, ett bevis på Heberleins eget intresse. Efteråt känns det som jag suttit på en middagsbjudning bredvid någon som briljerat i sitt ämne men som inte lyssnat på mina frågor.

Bäst är slutorden: Varken ondska eller godhet är begriplig. Obegriplig är däremot oviljan att skapa en värld med så lite ondska som möjligt.

Som alltid när Heberlein uttalar sig kommer det säkert bli en livlig debatt i ämnet – och den är nödvändig.

Margareta Flygt