Åsa Maria Kraft: Självpornografi

När hon nu kommer ut med sin åttonde diktsvit, den i än högre grad prosalyriskt avfattade Självpornografi, har huvudmotiven reducerats och koncentrerats. Ur den stundom svårgenomträngliga texten och ackumulativa ordmassan utkristalliserar sig en momentan kärleksberättelse som tar form mellan två passagerare på ett X2000-tåg mellan Lund C och Nässjö C mellan klockan 11.28 och 13.06 den 12 juni 2009. På 130 sidor ägnar sig Kraft så åt ett slags poetiskt experimentell analys av förälskelsens och det kortvariga förhållandets berusande början, prövande kval och oundvikliga slut. Till de prövande inslagen i denna inventering hör perspektivbytet från första till tredje person, och från han och hon till hen. Se där ett dagsaktuellt föremål för livliga debatter, även om Kraft själv har en motvilja mot hen, ”på en rent fonetisk nivå men också att gick det att ta en så enkel genväg så skulle det ju gjorts för länge sedan”. På sista sidan är gängse bruk av pronomina hur som helst återställt, där diktjaget ”ser in i hans högra öga, det andra, det är mörkare och närmare, det där ljuset finns inte där, det är borta.”

Den språkliga och psykologiska analysen av relationen väller fram i form av sms-meddelanden, utdrag ur samtal och flyktiga kärleksmöten, i ett slags jagcentrerat (självpornografiskt) textcollage som bryts av ett trettiotal svartvita illustrationer och suddiga fotografier, bland annat av den berömda kinsesiska terrakottaarmén som visades på Östasiatiska muséet i Stockholm härom året.

Att Kraft sedan länge hör till en av våra mest spännande och visionära lyriker är en obestridlig sanning, och såväl kompositionsmässigt som lingvistiskt är den här boken inget undantag. Däremot har jag svårare att engagera mig i dess tematik och berättarjagets skärskådande av huvudmotivets tillfälliga kärleksberättelse. Men med tanke på tillägget till titeln, Akt 1, är sista ordet kanske inte sagt.

Martin Lagerholm