Bilder och motbilder i en skrämmande text

Sara Gordan har i sin prosalyriska debut En barnberättelse skapat en urscen vilken hon med målmedveten precision återkommer till, gång på gång. Hon arbetar ungefär som en bildkonstnär som repetitivt målar samma motiv, men varje gång ändrar någon liten detalj. Kanske en färgnyans, en förändring i ljussättningen eller något annat som först vid en närmare betraktelse förändrar helheten.

Gordans urscen är enkel: en man och en kvinna, gissningsvis ganska unga, befinner sig i en spartanskt möblerad lägenhet; här finns en madrass på golvet, en stereo och en liten toalett, mycket mer är det inte.

Mannen och kvinnan har sex, om och om igen. För det mesta är det hon som är den aktiva, subjektet. Han är ett ofta sovande, statylikt objekt. En evig erektion som mest finns till för att tillfredsställa kvinnan. Denna urscen repeteras ett otal gånger.

Ibland bär mannen klänning och ibland för kvinnan in sitt ringfinger i hans anus, men grundsituationen är och förblir densamma: kvinnan är den aktiva, mannen den passive, mottagaren, objektet.

Gordan komplicerar dock sin textsvit genom att med jämna mellanrum väva in kontrasterande partier med ett mer diffust innehåll. Här finns någon - oklart om det är en man eller en kvinna - som med kontrollerande stämma kroppsligen närmar sig, kanske förgriper sig på, ett barn, eller möjligen någon som spelar ett barn. Gränsen mellan sexlek och övergrepp är oklar, likaså gränsen mellan dröm och verklighet. Gordan rubbar med bilder och motbilder sin egen textvärld, gör den mångtydig och mer skrämmande. Det är skickligt gjort.

Samtidigt lider En barnberättelse av kompositionella problem. När man väl har insett vad författaren är ute efter - att ifrågasätta och nyansera konventionella patriarkala bilder av sexualitet- finns inte så mycket kvar att upptäcka, motbilden är redan etablerad. Det gör att Gordans skickligt konstruerade textväv efter hand blir statisk och förutsägbar. Det är, som så ofta i svenska i debutdiktsamlingar, mer form än innehåll.

Jag tror att Gordan har allt att vinna på att våga mer, att skriva längre och större. De språkliga redskapen har hon redan.