Bob Dylan - en kärlekshistoria

Sannolikt är Bob Dylan den musikartist det har skrivits mest om. Mängden böcker, biografier, essäböcker, avhandlingar i olika ämnen, reportage, artiklar, intervjuer och recensioner om Dylan är i princip oöverskådlig. Så när Håkan Lahger nu presenterar ännu ett bidrag till området undrar man först kanske vad nytt under solen? Behöver vi en Dylanbok till?

Ja, vill jag hävda, efter att ha läst Lahgers Dylan – en kärlekshistoria. För här får man sig till livs en ovanlig och sympatisk samling reflektioner över Dylan. Lahger vill inte som så många andra ”dylanologer” briljera med sina kunskaper om artisten. Istället tar han ett steg tillbaka och låter ett antal människor med intresse för och en relation till Dylan komma till tals. Samtalen varvas med Lahgers egna minnen och iakttagelser. Han besöker också i sammanhanget viktiga miljöer, som Greenwich Village på södra Manhattan, där allt en gång började. Och bokens inledning är i sammanhanget briljant: Dylanfantasten Lahger letar i landskapen utanför Woodstock efter platsen för den mytomspunna motorcykelolycka Dylan råkade ut för i slutet av 1960-talet. Lahger hittar inte platsen, och är inte ens säker på om han vet vilken väg det är fråga om. Denna upptakt blir en bild av vad det innebär att leva med och i Dylans texter och musik, som ju så tydligt präglas av gåtfullheter och mysterier. Som Dylanfrälst vet man aldrig riktigt vilken väg man befinner sig på.

Fram tonar sedan en bild av de intervjuade, inte bara i fråga om deras relation till Dylan, utan även deras levnadsöden i övrigt. Lahger kommer nära inpå livet i porträtten av Izzy Young, Ola Magnell, Rolf Börjlind och några till. Särskilt häpnar jag som läsare inför mötet med Jörgen Lindström, han som en gång i tiden spelade pojken i Ingmar Bergmans Tystnaden. Lindström utvecklade en Dylandyrkan som kom att ta sig absurda och närmast tragiska uttryck i all sin mani och samlarjakt. Annars berättar flertalet övriga intervjuade om en kärlek till Dylan som har gått i vågor genom livet.

Som en inspirerande och trösterik sång vinglar Dylans låtar fram och binder samman dessa herrar i ett gemensamt kraftfält. Också en och annan ointressant utvikning på väg bort från ämnet klarnar efterhand och länkas ihop med det livslånga intresset för artisten och hans verk. ”Herrar” skrev jag nyss, för det är tyvärr förtvivlat ont om kvinnliga röster i den Dylanhyllande kör som Lahger har samlat ihop. Överlag känns boken lite väl mansdominerad för min smak. Var är de kvinnliga Dylanfantasternas sannolikt minst lika fascinerande berättelser? Här öppnar Lahger ofrivilligt för kommande insatser: vem skriver en liknande bok om kvinnornas Dylan?

Boken formar sig ändå till en fint frampenslad självbiografisk skiss, där man glimtvis får följa med författaren på resan genom sitt liv. Och den resan har – som för så många andra – kommit att gå genom Dylan-land. Oavsett om man vet något om vilken väg som leder vart.

Mikael Askander