Brian Turner: Kulan som kommer

Trött på populärkulturens allsköns krigsromantik, pessimisttrött på den mörka sidan av människans framåtsträvan (kolonisation, intervenering, krig) hade jag bestämt mig. Trodde jag. Jag har ju läst Iliaden, På Västfronten intet nytt, läst Hemingway, Mörkrets hjärta, sett Apocalypse Now, läst poeter som skriver om konflikter och barnsoldater, dammat av Appolinaire som på sin tid sökte sig till skyttegravarna under första världskriget, sett film efter film.

Tänkt, jag vill vila blicken nu från de värsta mörkren. Och då dyker en limhäftad utgåva upp i mitt lilla postfack. En titel som inte känns kongenial med mitt beslut: Kulan som kommer.

Nej tack, tänker jag och börjar ändå bläddra och läsa. Fakta: Brian Turner, född 1967, masterexamen i fri konst, infanterichef, tjänstgöring i den amerikanska armén i sju år. Combat Team, gruppchef i Irak. Nej, tänker jag, men börjar ändå läsa och sedan kan jag inte försvara mitt nej, tack. För bra poesi är bra poesi och bör försvaras.

Brian Turner skriver om krigets våld och platsens helvete på ett sätt som gör att jag som recensent känner ett kall att tala om att den här boken finns. Att det här är poesi på en nivå jag inte trodde mig om att kunna ta till mig längre. Det här är inte krigsromantik, det är inte på något sätt underhållande. Men man förflyttas, närvaron är total och mellan helvetets portar finns människorna, känslorna, tankarna, reflektionerna, till och med kärleken.

Men tack och lov utan något filter, ingenting inbäddat, men ett slags avklarnat tillstånd infinner sig. "En dag kommer dom att skicka en poet (till krigets Irak) och då får vi veta hur det verkligen är." Det ligger något i det citatet. En av de bästa dikterna, Gilgamesh, i fossil relief slutar: "Historien är en dunkel spegel av jord/ och ben och undergång. Och kärlek? Förlust?/ Detta är de frågor vi måste besvara/ genom krig och svält och pest, och om igen/ genom kontakt och kyssar, ty varje tid måste inse/ Detta är den väg solen färdas om natten."

Då säger jag tack och nej, tack. Igen. Låt om igen vara avklarat.

TINA PERSSON