Dawit Isaak: Hopp - historien om Moses och Mannas kärlek

Frige den svensk-eritreanske författaren Isaak Dawit! Detta är vad de stora dagstidningarna, flera bloggare, många privatpersoner har bildat opinion för under många år, senast i en stor mediekampanj 2009, vilket resulterade i över 200 000 underskrifter. Journalisten Dawit Isaak kom till Sverige 1987, hamnade i Lerum och jobbade som städare. Han fick svenskt medborgarskap fem år senare. När Eritrera blev självständigt reste han tillbaka. Han arbetade som reporter på landets första oberoende tidning Setit. Han skrev även prosa, och för teaterscenen. Nu har flera förlag, organisationer och representanter för svenska massmedier gått samman och i en stort sett ideell satsning gettt ut boken Hopp - Historien om Moses och Mannas kärlek, en journalistisk text samt en kort teaterpjäs i en akt.

Det här är första gången som Dawits texter presenteras på svenska och det känns märkligt att egentligen inte veta om Dawit Isaak lever, när jag läser den den längsta, skönlitterära berättelsen om kärleken mellan de unga Moses och Manna. Denna text är märklig genom formen, och jag vet inte om det ser ut på samma sätt i originalspråket tigrinja. Jag vet bara att denna flödande prosatext, dessa enradingar uppställda som en enda lång dikt, påverkar min läsning. Jag läser extremt fokuserat.

Det uppstår en spänning som bitvis liknar thrillerns i berättelsen om skolpojken Moses som blir uppslukat förälskad i skolflickan Manna. Det är en berättelse om stark kärlek som vi känner igen i en lång litteraturtradition av omöjlig kärlek. Manna trotsar sina föräldrar och hon gör upp planer för att kunna leva med Moses. De lyckas till sist rymma tillsammans. Deras planering för också tankarna till det sätt att umgås som fria konstnärer och skribenter i en övervakad situation tvingas leva. Och man förstår att Dawit Isaak även gått till sin egen historia när han skildrar Moses och Mannas okuvlighet och kärlek. Det är inte kulturens eller traditionens olikheter från vår egen västerländska kultur som står främst vid läsningen, utan hur textens enkla, avskalade språk förmår hålla mig fången. Äkta olycklig kärlek kan aldrig bli banal, historien om Moses och Manna framstår därför som klassisk om än konventionell.

Det finns säkert nyanser som fallit bort vid översättningen, och det finns säkert nyanser i den enaktaren Dilly-Dally som jag som västerländsk inte greppar.

Egentligen ger det inte boken något mervärde att ha den med. Däremot är förordet av Peter Englund och Ola Larsmo avgörande. Och de övriga texter av andra som känner Eritrea, som varit där, som mött Dawit, känns viktiga.

Det här är en utgivning för yttrandefriheten. Köp boken, för intäkterna går oavkortat till stöd för Dawit. Det är inte längre sedan än 1974 som svenska journalister fängslades för vad de publicerat, påminns man här om. I en tid då tryckfriheten och yttrandefriheten måste värnas extra mycket, ser jag den här utgåvan som en manifestation i sig. Dawit Isaak har suttit fängslad för sin pennas skull sedan den 23 september 2001.

TINA PERSON