Det täta språket räddar novellsamlingen
Bra noveller brukar rymma få karaktärer, vara koncentrerade och, åtminstone en eller två gånger, vända på ett överraskande vis. Det korta formatet lämnar inget utrymme åt utfyllnad eller sidospår. Dessa kompositionellt speciella förutsättningar ställer stora krav på novellförfattaren. Texten måste hela tiden hålla sig nära sin kärna, annars blir dramaturgin slapp och man tappar lätt intresset.
Poeten Henrik Nilsson, som nu prosadebuterar med novellsamlingen Nätterna, Verónica, behärskar endast stundtals det svåra novellhantverket. I samlingens bästa novell, den korta Tankfartyg, får vi följa den dystre Carlos Monteiro, en av två delägare på en konkurshotad tullklareringsfirma i Lissabon (hela boken utspelar sig i och kring den portugisiska huvudstaden).
Efter en ganska långdragen inledning gör Monteiro plötsligt något högst besynnerligt: han lämnar kontoret, beger sig ner i hamnen och smyger in i ett väldigt turkiskt tankfartyg. I en obemannad hytt stjäl han en spegel, som han raskt bär till ett gammalt hamnmagasin, ägt av tullklareringsfirman. Det visar sig att Monteiro har fyllt hela magasinet med stulna speglar.
Förundrad och fascinerad dansar den anspråkslöse tjänstemannen framför sina speglar; han ser sig själv i mängder av versioner, samtidigt. På så vis blir han till på nytt; mötet med det besynnerliga och främmande återskapar människan. Detta är ett tema som Nilsson ständigt återkommer till i sina noveller.
Men det är sällan han lyckas lika väl som i Tankfartyg. Många av samlingens noveller lider av en rad kompositionella problem. Sämst lyckas Nilsson med sina inledningar; de innehåller sällan något rappt eller intresseväckande, utan är i stället statiskt redogörande på ett långtråkigt vis. Sluten är något bättre, men flera av dem är besynnerligt abrupta på ett sätt som kanske är tänkt att vara experimentellt förnyande, men som snarare känns platt och konstruerat.
Så är detta alltså ett fullständigt magplask? Nej, Nilssons precisa och stundtals riktigt täta språk räddar honom. Det gör Nätterna,
Verónica till en knappt uthärdlig läsupplevelse.
