Drömmen lever fortfarande i det förunderliga landet i väst
Hur fungerar demokratin i USA? undrade den franske politiske tänkaren Alexis de Tocqueville vid 1800-talets mitt och tog båten över Atlanten för att undersöka saken. Resultatet Om folkväldet i Amerika har blivit en klassiker.
Hur fungerar demokratin i USA? undrade den franske politiske tänkaren Bernard-Henry Lévy för några år sedan och tog flyget över Atlanten. Med sig i bagaget hade han Tocquevilles bok. Det ska genast skrivas att så mycket verkar inte Lévy ha läst Tocqueville, det blir mest pliktskyldiga hänvisningar. Det finns andra brister. Lévy gör en långa rad klassiska fel som resenär. Han reser för fort, har för mycket uppbokat och talar för mycket med framträdande politiker.
Trots bristerna är Lévys samhällskritiska reseskildring American Vertigo mycket läsvärd. Lévy lyckas förena närvarokänsla under de omfattande resorna med tänkvärda och välformulerade reflektioner. Hans erfarenheter kan summeras med ett ord. Förundran. USA är stort och komplext. När man kommer från Europa är det omöjligt att inte förundras över motsägelserna.
Lévy besöker kyrkor och talar med troende och förundras över religionens framträdande roll i världens mest kommersiella samhälle. Hur kan den högröstade andligheten förenas med den extrema girighet som präglar USA? undrar Lévy. Svaret är väl som på så många andra områden att det inte hänger samman.
Många resenärer har förundrats över tillståndet i de amerikanska städerna. Få har formulerat sin förundran lika dräpande. Under en vandring i East Detroit skriver Lévy: "Det ser ut som ett kolossalt, övergivet Babylon, en framtida stad, vars invånare har flytt: brända och raserade hus, kollapsade fasader och tak som nästa regn kommer att svepa bort. Avfallshögarna ruttnar i trädgårdarna É ibland kan man tro att det har varit pesten. Vid andra tillfällen att det är Dresden eller Sarajevo. Men nej. Det är bara Detroit. Det är bara en amerikansk stad, vars invånare har rest bort och glömt att stänga dörren när de givit sig av."
Det är begripligt att de som har råd lämnar slummen i de amerikanska städerna. De flesta bosätter sig i trista förstäder. Där bor i dag fler människor än i städerna och på landsbygden tillsammans. Talet om USA som en smältdegel är sällan sant. Tvärtom. Segregationen ökar. Många väljer att bo i välbevakade bostadsområden, så kallade gated communities. Lévy besöker Sun City i Arizona. Behovet och samspelet med det omgivande samhället minskar. Det blir en slags apartheid på de välbärgades betingelser.
Hur USA ser ut utanför de rikas områden upptäcker Bernard Henry-Lévy i Grand Junction, Colorado. Kvinnan som tar emot honom på hotellet ser ut att var omkring fyrtio. Hon säger: "Mitt liv är mina kunders. Jag är lycklig när de är det."
Så börjar de samtala och Lévy blir varse att kvinnas liv har varit fyllt av olyckor. Hennes man och far har varit gruvarbetare, men är nu förtidspensionerade. De tillbringar sina dagar hostande. Kvinnans bröder klarar ännu av att arbeta i gruvan, men det är en tidsfråga innan hostan blir så svår att de tvingas sluta. De är i fyrtioårsåldern.
I ett samhälle där ytterst få av de fattiga kommer bort från de dåliga uppväxtvillkoren kunde man förvänta sig att drömmen om Amerika har havererat, men så är det inte. Lévy förundras över att optimismen han möter också har överlevt på platser där det finns få skäl att vara hoppfull.
