En liten pärla till vuxendomsbok
Det är en metaforisk fråga Ingrid Edelfeldt ställer med sin nya roman Finns det liv på Mars? det tjugosjunde verket i hennes tjugonioåriga produktion av läsvärda romaner, noveller, ungdomsböcker, bilderböcker och seriealbum.
Romantiteln är en gammal hit av David Bowie, en surrealistisk låt som kan tolkas på många sätt. Se bara här: www.songmeanings.net/lyric.
Berättaren heter Jonna, men hippiebarn som hon är började hon redan som liten kalla sig Joni, efter konstfolkrockaren Mitchell. Nu fyller den ensamstående småbarnsmamman Joni "halvnittio", 45 år. Men hon svärmar fortfarande för sina musikaliska ungdomshjältar och citerar och travesterar gärna sina gamla idoler, särskilt Bowie. Och sina egna låttexter - hon är själv singer-songwriter, bara ännu oupptäckt. Hon har 1 500 exemplar av sin egenhändigt bekostade cd-skiva liggande i garderoben, och är dömd att avbetala lånet för den resten av sitt liv, fast i köttcharken på Vivo Odenplan - trots att hon är vegetarian (eller på edelfeldtska: vägrar äta djur med ögonfransar)!
Nej, nu får det vara nog med ungdomliga drömmerier! Det är hög tid att bli vuxen, finna sig själv och bli en trygg mor åt sin lilla dotter Mårran, och helst finna henne en trygg plastpappa också. Joni gör sig av med sin kära skivsamling, skaffar sig en mognare garderob på second hand och tvingar sig uppbåda intresse för den urpräktige kollegan Niklas, ensamstående far till depprockande tonårsflicka. Joni intalar sig att Niklas är en "snyggtrygg man med humor", men känner sig mycket mer befryndad med hans dotter.
Men finns det liv på Mars?, i bemärkelsen: Kan man tvinga fram kärlek/liv där alla livsbetingelser tycks saknas? Eller: Finns det liv på Mars? - finns det ett liv som är värt att leva på Jorden, också för Joni? Eller: Finns det liv på Mars? - är Jonis låtsasvärld med sina gamla idoler ändå hennes rätta element?
Visst är Joni en löjlig figur, men knappast löjligare än vi andra. Alla har vi våra käpphästar och darlings som är viktiga element i vår tolkning av verkligheten, i våra mer eller mindre fiktiva lösningar på utmaningen att vara människa.
"Till Thomas", lyder försättsbladets dedikation. Åh, man tackar! Fast om jag känner mig träffad av romanen beror det nog ändå mer på Inger Edelfeldts personliga och mänskligt humoristiska tilltal än på mitt förnamn. Hon är en mästare på ofta drastiska iakttagelser, som när Joni betraktar Ikea, först med sitt varma öga: "ett gladfärgat, upplyst tempel dit vardagsmänniskor med begränsad ekonomi kan komma för att skapa en fungerande närmiljö med rätt belysning för sig själva och barnen. [...] Man behöver bara tänka på förvaringsmöbler för att känna sig tryggare i en värld av tumult, terrorism och internationella pedofilnätverk."
Med sitt kalla öga ser hon "en tröstens vallfartsort där människor söker det som inte har fallit på plats. Där människor tänker: Nu är vi två eller flera och då är livet på riktigt och då ska vi inreda ett riktigt hem! Det måste vara på riktigt, så stort lån som vi har tagit till den alldeles för lilla bostadsrätten i ett tråkigt område."
Edelfeldt intresserar sig här, som så ofta i sitt författarskap, för konflikten mellan självförverkligande och omvärldens förväntningar, mellan passion och konvenans. Uttryckt såhär låter det väl tråkigt, men uttryckt på edelfeldtska blir det oemotståndligt roligt och tänkvärt. Edelfeldt sträckläser man, man har inget val. Att kalla romanen för "vuxendomsbok" är mitt i prick. Ungdomsbok för vuxna är precis vad den är, för vuxna som inte lämnat tonåren i det att de fortfarande grubblar över vem de är. Och som sådan är den en pärla.
Thomas Lunderquist
