En stor, men sen nyhet från Vikbo

Ulf Eneroth är mycket långvarig journalist vid Bärgslagsbladet, föreläsare på Poppius journalistskola sedan decennier, stipendiat om journalistikutvecklingen i USA, där han från North Carolina hämtat hem begreppet ”multijournalistik” som första försvar mot papperstidningarnas nedgång: fotografer och redigerare får gå, journalisten själv gör hela jobbet.

Han har uppenbarligen ett riktigt scoop i livet: olyckan 26 oktober 1960 när ett herrelöst Lansenplan flög in i en gård i Vikbo utanför Köping och dödade sju personer, bygdens största tragedi i modern tid.

Själva scoopet består väl egentligen i att han hittade arkivuppgifter om att flygvapnet mycket väl kände till ett konstruktionsfel i tryckluftsledningar som kunde bränslefyllas, så väl att nya ledningar låg ute på flottiljerna för inmontering inom sex månader, vilket var praxis. Katastrofen berodde alltså på ett känt fel och hade kunnat undvikas.

Kring detta uppammar alltså Eneroth en verkligt känd indignation mer än 50 år efteråt, efter försök att pressa överbefälhavare Torsten Rapp om vad han visste och inte visste, och om ingående studier i kalla krigets mentalitet.

Vi minns väl alla lite vagt att det var såhär det var: flygplanen störtade ganska ofta, frågan var oftast om piloten överlevde genom att skjuta ut sig. Men att sju personer på marken dödades var en unik händelse.

Ulf Eneroths starka humanitära engagemang för familjerna Andersson, Pettersson, Jonsson och Söderkvist är egentligen journalistik när den är som bäst och ansträngningen att hitta ett systemfel och utkräva ansvar för det är också god journalistik.

Det enda tveksamma är att denna goda journalistik utövas så långt i efterhand, att berättelsen i förhållande till detta sväller ut väldigt. Inget myndighetsansvar är möjligt att utkräva så långt efteråt – indignationen i dag är ett minne av en journalistisk ansträngning då men den pumpar lite luft, liksom planet som störtade.

Kanke kan man vända på det: Ulf Eneroth är den som verkligen fullföljer sitt uppdrag och i detta är han ett föredöme.

Han fyller sin bok med amatörfoton från den brinnande gården och porträtt av de döda. Fyra män bär en kista förbi ruinerna av Vikbo gård. De efterlevande har intervjuats även i dag. Deras liv förändrades för alltid, åttaåriga Inger förlorade sina föräldrar och sin lillasyster och sådant glömmer man inte.

I att han mer än 50 år efteråt håller fast vid det perspektivet på en ”nyhet” som slogs upp stort första dagen men sedan föll i glömska. I det ligger egentligen Ulf Eneroths journalistiska bragd.

Tomas Löthman