Annons
Nyheter

En ung berättares lidanden

Nyheter • Publicerad 27 januari 2006
Fabian Kastner har skrivit tillräckligt mycket om sprit, bakfyllor och krogbesök i sin debutroman för att bli kallad generationsförfattare. Foto: PRESSENS BILDFoto: 

Kanske kan man se Fabian Kastners debutroman Oneirine som ett sentida svar på den romantiska klassikern Den unge Werthers lidanden. Liksom Goethes kärlekstörstande brevskrivare är Kastners namnlöse berättare förlorad i en hopplös förälskelse. Här heter hon dock inte Lotte, utan Oneirine. Det märkliga namnet kan möjligen läsas som en ordlek (Irine the one and only), men syftar nog snarare på en kraftfull drog i Thomas Pynchons roman Gravity?s Rainbow. Kärleken är, hos både Goethe och Kastner, omtumlande, beroendeframkallande, gräslig och fantastisk. Som en drog.

Kastners berättare är på många sätt en arketypisk romantisk dagdrivare, djupt försjunken i litteratur, drömmar och grubblerier. Han är den sortens lidande yngling som, så att säga i förbigående, nämner att han i sin enkla kammare bland annat har en Shakespeare i fickformat, Gides dagbok och Swedenborgs memorabilier.

Annons

Till en början spelar också alkoholen och en fröken vid namn Dolores en viss roll i hans liv. Men hon är bara ett tidsfördriv, en ytlig och försumbar skådespelerska att sysselsätta sig med i väntan på den stora kärleken: Oneirine. Hon är desto mer underbar, en svarthårig och grönögd skönhet med borrande, brinnande blick. Dessutom kan hon, utan att staka sig, citera Hölderlins stora hymn om floden Rehn. Oneirine är ungefär som Goethes Lotte: en ouppnåelig, hövisk skönhetsvarelse, halvt gudomlig.

På senare år har det i Sverige kommit rätt få renodlade generationsromaner, berättelser där unga män i storstan söker Flickan och Flaskan. Ulf Lundells Jack och Per Hagmans Cigarrett brukar räknas till genren och det kan även Kastners Oneirine göra. Här finns tillräckligt mycket sprit, bakfyllor, krogbesök och lösa förbindelser för att romanen ska kunna betraktas som trogen genren. Och som för att spä på det allmänna eländet regnar det dessutom en hel del.

Samtidigt är det uppenbart att Kastner har haft ambitioner som sträcker sig bortom generationsromanens snäva konventioner. Hans roman är full av litterära referenser och på bokens baksida kan man läsa att han har tagit intryck från den moderna romankonstens vägröjare och inspirerats av surrealismens intertextuella estetik. Det kan mycket väl stämma, men det är i så fall inget som på djupet har satt avtryck i Oneirine. Kastner skriver förvisso en suggestiv och stundtals höglitterärt uttrycksfull svenska, men än så länge motsvaras inte det språkliga uttrycket av ett innehållsligt.

Petter Bengtsson
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons