Felicia Feldt: Felicia försvann

”Men älskling, jag måste ju få berätta min historia. Detta är mina upplevelser.” Så försvarade sig niobarnsmamman och författaren till uppfostringsbibeln Barnaboken Anna Wahlgren när Felicia Feldts pappa hängts ut. Nu är det dottern som skriver sin historia. Är det fiktion eller verklighet – en självbiografisk dokuroman? Det enda uppenbart fiktiva är att mamman dör till slut – Anna Wahlgren lever. Boken har redan diskuterats i samtliga medier. Hade ett barn till en okänd mamma fått uppmärksamhet? Feldt kritiseras för att hänga ut – men hade vi läst det annars? Medielogiken fungerar och vi spelar med.

I korta stycken, utan kronologi från sextiotal till nu, radar Felicia Feldt upp minnesskärvor från en trasig uppväxt: Det är övergrepp, rituella mobbingdagar, bisarra bestraffningar, män som smeker och runkar, utfrysningar och ständigt denna rädsla.

Den Wahlgrenska familjen är långt ifrån det ideal vi kunnat se i familjereportage om den framgångsrika, ensamstående mamman. Det är brist på mat, men aldrig män – älskare och fäder som missbrukar både barn och sprit avlöser varandra. Konstanterna är svek, alkoholism, sjuka bestraffningsmetoder och ständiga flyttlass. Idealmamman hackas sönder stycke för stycke och fram träder en nutida häxa.

Det tar aldrig slut, utan allt fortsätter in i vuxenåldern. Barn till alkoholister tillåts aldrig bli riktigt vuxna.

Hur bedömer man texter som berättar om ett barns trauman? Felicia Feldt når fram – även om vissa pusselbitar saknas. Hon skriver ut sitt modershat, men vad hände med henne själv? Upprepas allt? Hur klarar hennes egna barn flyttar och separationer? Liksom sin mor dövar hon ångest med vin och cigaretter. Jag saknar självreflektionen, även om jag dras in i hatets minnesvirvlar.

Central är frågan i slutet ”Vem är jag som står ut med det här?” Barn står ut med det mesta. Sant eller upplevt, det kvittar nästan. Vad som är sant är att Feldt lyckas beskriva hur alkoholistbarns självkänsla ser ut, hur önskan efter en förälder aldrig slutar att smärta och mala. Hur barnet aldrig ger upp, när föräldern lämnat för länge sedan. Den trasigheten är inte unik. Kampen med sin bakgrund och sig själv skildras knivskarpt.

Förhoppningsvis hjälper oss Feldts bok att se missförhållanden som sker omkring oss idag, istället för att fastna i en moral- och skvallerdiskussion kring en enskild kändismamma.

Med sin litterära debut utövar Felicia Feldt närmast ett rituellt modersmord. Jag hoppas att hon både vill och kan skriva andra texter.

Margareta Flygt