Han bara slog och slog

Det är ingen roman eller essä talar baksidestexten om. Under sjutton år tog Mercier emot anonyma telefonsamtal på en organisation mot kvinnomisshandel. Med jourluren i hand antecknade hon, och fångade en fasansfull verklighet med smärtsamt framkrystade inledningsmeningar.

1653 meningar valde hon ut och samlade som ett blödande pärlband till en text, det är så den smockfyllda boken kallas. Men den vittnar inte bara om slag och sparkar, utan också om psykisk terror, motvillig normalisering av det kränkande, en avlägsen önskan att kunna säga ord som NEJ och JAG.

I Merciers bok finns ingen huvudperson, den bygger på en brokig röstkör av offer och vittnen. De säger saker som: Jag hörde ett ljud från grannarna. Jag har en syster som liksom är fånge i sitt sovrum. För första gången är jag riktigt illa tilltygad. Jag ringer från BB för min man är rädd att han ska göra mig illa om jag kommer hem. Det gäller en kvinna som är anställd hos mig och som har en massa blåmärken i ansiktet. Jag är skild sen ett halvår tillbaka men min före detta man har flyttat in mitt emot där jag bor. För det första blir jag hotad. Jag undrar om våldtäkt inom äktenskapet rubriceras som våldtäkt.

Några samtal från förövare finns också, men de utgör bara en liten procent av summan. Men oavsett vem som ringer dryper budskapet av smärta och desperation. Att varje exempel presenteras utan punkt tvingar också fram en förlängning av det sagda, en väg ner mellan raderna där berättelsernas fullständighet vilar.

Det är det som är det fina med Han bara slog och slog, att den brutala trycksvärta öppnar. Merciers utdrag ger en inträngande möjlighet att belysa och beskriva det nertystade och undangömda. Hennes packade uppställning är fullständigt osminkad och kvävande att läsa, men den ger också 1653 exempel på bruten tystnad – och därmed hopp om att fler ska våga säga stopp.

JONNA FRIES