Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson: Döden i grytan

Den amerikanske psykologiprofessorn Paul Rozin har utvecklat den så kallade Äckelskalan. Du ställs inför ett antal scenarion, anger hur äcklad de gör dig och av svaren avgörs var på skalan (The Disgust Scale) du befinner dig.

I testet ingår ett fåtal frågor om mat. Bland annat om mjölbaggar och sur mjölk. Sådant antas vara typiskt äckligt.

Tillåt mig föreslå något värre.

Innehållsförteckningen till valfri pulvervara i närmsta mataffär.

Med böckerna Den hemlige kocken och Äkta vara har Mats-Eric Nilsson blivit den nya ekologismens affischnamn. Ut med tillsatser och halvfabrikat, in med närproducerat och långkok.

Nilssons nya bok, skriven med kollegan Henrik Ennart, handlar om vår rädsla för riktig mat och bär den magstarka titeln Döden i grytan.

Jag tolkar titeln såhär: Från att ha varit en källa till överlevnad, njutning och samvaro ses maten idag som ett problem. Något som vi måste kontrollera, reglera och skyddas ifrån. Inte bara för att en stor del av livsmedlen orsakar fetma och andra välfärdssjukdomar. Mat anses dessutom vara en riskzon för ohygien.

Renhetsivern har lett till processade halvfabrikat i sterila miljöer. Allt för att ingen, Gud ske lov, ska bli dålig i magen.

Följden blir att en förskola med femton barn tvingas att sparka kokerskan eftersom bara stora företag med resurser har råd att följa rigorösa föreskrifter. Så slår man ut det lokala till förmån för centraliserad catering och förvånas över att åldringarna på sjukhusen ratar den enfärgade sörjan i de platsöverdragna engångsportionerna tillagade i mikrovågsugn.

Det är billigt, det är enkelt, och därför görs det överallt.

Ennart och Nilsson har exempel som borde få Äckelskalan att gå genom taket. Kycklingar späckade med antibiotika, enportionsmåltider med trettio tillsatser, skinka som kallas rökt då den duschats med kemiskt producerade röksmaker.

Men om vi tar ett steg tillbaka, finns det inga fördelar med processad mat? Ennart och Nilsson nämner inga, men borde ha nämnt priset. Konserveringsmedel och andra tillsatser har gjort det möjligt för alla att äta varierad, billig mat.

Och näringsfattig, hade författarna kanske invänt. De menar att stordrift innebär enorma risker: Undernäring, utarmade jordar och fler fall av allergier, fetma och cancer. I vissa fall tycks vetenskapen hålla med (undernäringen), i andra är det svårt att få entydiga svar (cancer). Men såpass många varningslampor blinkar för att man inte ska känna sig helt avslappnad.

Att genomprocessade livsmedel inte är en garant mot salmonella och andra bakterieutbrott vet alla som följer nyheterna. Hur många som drabbas av matförgiftning i Sverige är svårt att uppskatta, men antalet sjukvårdsfall har ökat. Nilsson och Ennert påminner läsaren om den mysiga E-colibakterien O157:H7. Den finns oftast i kött, men har blivit vanligare även i grönsaker. Bakterien trivs där djuren lever hopträngda i små utrymmen.

Livsmedelsindustrins, och politikernas, svar på kritiken är samma av det gamla. Mer hygien, hårdare regler, smartare tillsatser. Vilket indirekt gynnar den multiresistenta antibiotikan, svininfluensan och säkert också svenskens nya vinterhobby vinterkräksjuka.

Skrämselpropaganda? Nja, egentligen inte. Snarare fakta i en undermåligt granskad bransch där det mesta rullar på av gammal vana, långt bortom konsumentens horisont. Ju mer vi får veta om modern djurhållning och matproduktion desto större blir trycket på livsmedelsjättarna. Konsumenternas äckelkänslor har en enorm (penga)kraft.

Kanske är äcklet vår chans.

Erik Hammar