Höna Pöna håller sig till rollen

SÅ VAR DET DAGS för ännu en bok om Höna Pöna. Eva Funck känd från Björnes magasin (ni vet hon som skrattar oavbrutet åt allting) författar och tecknar som vanligt. Historien om Höna Pöna visas även som dockfilm i Björnes magasin. Höna Pöna i dockform är klart inspirerade av kortfilmerna Fablernas värld som på 70-talet uppmanade alla små barn att ²simma lugnt².

Även Höna Pöna utspelas i en fablernas värld i den meningen att Höna Pöna består av korta berättelser om människornas värld med djur i huvudrollerna.

Berättelserna har alltid en slutknorr med viss sensmoral. Likt de flesta fabler allt från Aisopos över La Fontaine till Höna Pöna är sensmoralen stundom svår att uppfatta både för barn och vuxna. Som dockfilm funkar dock Höna Pöna riktigt bra. De färgglada dockorna med de skojiga rösterna är roliga och underhållande. Höna Pöna förlorar däremot mycket i bokform. De svartvita teckningarna står i stark kontrast till dockorna Höna Pönas och Ture Tupps färgrika fjäderskrudar och även om humorn finns i boken tappas den omedelbara komiska effekten, åtminstone i min tolkning, när Eva Funks röst ersätts av min egen.

Men det som är riktigt illa är att historierna om Höna Pönas ideologiskt svaga sidor blir så tydliga i bokform. Höna Pönas dumhet och oförmåga att förstå tekniska och logiska sammanhang ställs i bjärt kontrast till Ture Tupps skarpa intellekt och Höna Pöna får trösta sig med att vara den som ²förstår² när Ture Tupps manlighet och ego sårats.

Att påstå att Höna Pöna Sockerböna är antifeministisk läsning som konserverar förlegade könsstereotyper är väl att ta i, men man kan inte direkt påstå att den ifrågasätter dem och sätter dem ur spel. Men det är klart, eftersom fabeln skall skildra människornas värld genom en skrattspegel så får man dystert konstatera att Höna Pöna Sockerböna håller sig till genren, tyvärr.ANNA HÖGLUND

Höna Pöna Sockerrböna

Text och illustrationer: Eva Funck

BonnierCarlsen