Jonas Hassen Khemiri: Jag ringer mina bröder

För ett tag sedan stod jag i kassan på Ica. En äldre somalisk kvinna kom med sin halvfyllda dramaten och visade upp sitt kvitto från Willys där hon handlat tidigare. Personal tillkallades: hon fick visa upp vara för vara som prickades av. Mig kontrollerar de aldrig. En kassörska fick för en kort stund makten att förnedra. Och hon tog den. På mig tittade de med ett leende, som om vi hörde ihop.

I december 2010 skakades Stockholm av ett bombattentat. En vecka efteråt skrev Johan Hassan Khemiri en text med titeln Jag ringer mina bröder som publicerades i DN och God morgon världen. Den handlade om vi och dom – när dom blir jag och vad rädsla gör med oss.

Texten har vuxit till både en pjäs och en bok. I januari sätter Malmö stadsteater upp en pjäs med samma titel.

En bil har exploderat och Amor irrar omkring ett dygn i Stockholm, en av rädsla förlamad stad. Amor har en stor ryggsäck med sig, på jakt efter en reservdel till en borrmaskin.

Han vet inte var han ska ta vägen, vem som är skyldig, vad som har hänt. Verklighet och förföljelsemani blandas samman. Om alla andra tror att man är skyldig, blir man det till slut? Vad händer när de misstänksamma blickarna riktas mot den egna personen?

Det är puls i texten med en tydlig melodi, ett flöde man som läsare sugs in i. Jag hör nästan rösten medan jag läser. Paranoian är trovärdig, man gungas in i den medan vi kommer Amor närmare. Men det är inte bara Amor som verkar paranoid – alla runt omkring honom är det.

Att Jag ringer mina bröder ska sättas upp på teater förvånar inte. Det här är text som ska höras – inte bara för att det låter bra, utan också för att många ska beröras och lyssna. Då kommer den att komma till sin verkliga rätt.

Efter läsningen får jag själv lust att utmana fördomarna – som att visa kassörskorna att jag som är vit medelklass också kan snatta. För vi kan vara rädda för vem som helst – men alla kan också vara ärliga.

Margareta Flygt