Katarina Wennstam: Svikaren

I senare års svenska deckare har den samhällskritiska tradition som följt i Sjöwall och Wahlöös fotspår alltmer tonats ner, till förmån för brittiskinspirerade landsortsmysterier och psykologiska thrillerintriger. En av de få riktigt kritiska rösterna inom genren i dag är Katarina Wennstam, som under 2000-talet först i reportagebokens och sedan i deckarens form pekat på ojämlikheter i det svenska samhället. Framförallt har hon diskuterat manliga maktstrukturer i olika sammanhang, något som löper som ett starkt tema genom hela hennes produktion.

Den nya romanen, Svikaren, sägs vara första delen i en ny trilogi, men den är samtidigt en tydlig fortsättning på de tidigare böckerna med åklagaren Madeleine Edwards i centrum. Edwards återfinns även i Svikaren – om än i bakgrunden. Istället är det den kvinnliga advokaten Shirin Sundin som spelade en viktig roll redan i förra boken, Alfahannen, som nu träder fram i en av huvudrollerna. Hon får också sällskap av kriminalinspektören Charlotta Lugn. Genom romanen får man växelvis följa de två kvinnornas arbete under ett fall med en känd, mördad fotbollsspelare som nyligen bytt klubb från AIK till Hammarby. Wennstam tar avstamp i machokulturen inom fotbollsvärden och i den huligankultur som är så intimt förknippad med sporten. Snart visar det sig dock att den mördade fotbollsspelaren varit homosexuell, något han dolt så väl för sin familj som inom den homofoba fotbollskulturen. Genom Svikaren löper sedan en diskussion om hatbrott och skuldbeläggning, och man skulle kunna säga att Wennstam upprepar men samtidigt vänder på tematiken från Alfahannen.

Wennstam skildrar en rå och hemsk verklighet och hon drar sig inte för att bli explicit i skildringen av våld och sex. Hon tar upp frågor som är högst aktuella och i fiktionens form får läsaren möjlighet att utforska de olika moraliska ståndpunkter som finns i debatten. Svikaren präglas av en stark indignation över sakernas tillstånd, men Wennstam undgår skickligt att framstå som predikande. Samtidigt lyckas hon skapa en spännande roman som är svår att lägga ifrån sig, en bra deckare helt enkelt. Hennes (delvis) nya huvudpersoner framstår som mänskliga med både styrkor och brister. Deras personliga problem bidrar till att göra dem gripbara, men tillåts aldrig överskugga det huvudsakliga handlingsförloppet. Wennstam har än en gång visat att hon tillhör de viktigaste bland dagens svenska deckarförfattare, och att det faktiskt fortfarande finns en slagkraftig samhällskritisk ådra på den svenska deckarscenen. Inte att förglömma är också att hon är en alldeles utmärkt Stockholmsskildrare.

KERSTIN BERGMAN