Kristina Ohlsson: Tusenskönor

Efter förra årets debut Askungar, med polisjuristen Fredrika Bergman i centrum, återvänder Kristina Ohlsson nu till samma persongalleri i Tusenskönor. Denna gång handlar det dock inte främst om våld mot kvinnor och barn, utan om flyktingsmuggling och familjekonflikter. En präst som under många år gömt flyktingar och därtill gjort sig ett namn som en god föreläsare och engagerad antirasist hittas död i sitt hem tillsammans med sin hustru. Vad som först framstår som ett kombinerat mord–självmord, visar sig snart vara mycket mer komplicerat än så.

Samtidigt befinner sig en kvinna i Thailand för att undersöka hur flyktingtrafiken fungerar. Men när hennes konton stängs ner, biljetter avbokas och hon plötsligt är efterlyst för knarkbrott, finner hon sig själv på flykt. Parallellen haltar, med problematiken kring att försöka ta sig till Sverige utan giltiga identitetshandlingar belyser samtidigt flyktingars dilemman.

I Tusenskönor är Ohlssons intressanta polisteam närmast statt i upplösning. Fredrika själv är gravid och hennes tankar kretsar främst kring förhållandet med barnets gifte far. Istället är det hennes kollega, buffeln och mansgrisen Peder Rydh som är den mest komplexa karaktären denna gång. Poliskaraktärernas privatliv överskuggas dock av brottsutredningen: Ohlsson har lyckats skapa ett mysterium vars lösning i det längsta förblir oförutsägbar. Inte minst är oklarheten kring vem som är vem av två systrar ett lyckat drag som fördröjer sanningens avslöjande.

Om Ohlssons debut framstod som unik genom akademikerperspektivet på polisarbetet och de extrema våldsskildringarna, är det nu framförallt ämnesvalet som känns nyskapande. Kyrkans problematiska roll i förhållande till flyktingverksamheten bäddar för intressanta konflikter och prästfamiljens inre dynamik ger rum för mer personliga stridigheter. Det senare ges dock alltför lite utrymme för att verkligen bli intressant – ett resultat av att Ohlsson valt att i det längsta inte avslöja motiven bakom romanens brott, något som i det stora hela ändå måste betraktas som ett lyckat drag.

KERSTIN BERGMAN