Lena Ackebo: Vi ses i Sofo

Lena Ackebo skriver fantastisk dialog. Hon visar sina karaktärer genom deras pladder, och får dessutom till det där vardagliga upphackade genom att helt enkelt låta pratbubblorna täcka varandra. Orden försvinner in bakom nya ord, men vi vet redan exakt hur de skulle falla om vi såg dem. Så förutsägbara är vi. Det är deprimerande och ganska hemtrevligt på samma gång, och som grepp utmärkt.

I Vi ses i Sofo är hon tillbaka bland bönder och tölpar i Stockholms innerstad. Jag föreställer mig att Lena Ackebo gör research till sina serier genom att befolka ungefär samma uteserveringar, krogar och nu på senare år dumplingställen, som jag själv. Att hon sitter där någonstans, bakom en fullt utvikt DN med titthål klippta mitt i en krönika om att alla bär löpartights på stan nu för tiden. Med öronen på svaj och blicken skärpt noterar hon, memorerar konversationer och går sedan hem och skriver ytterligare ett album.

Bitvis är Vi ses i Sofo vansinnigt rolig. Som porträttet av den bortskämda och superegoistiska kvinnan som köper en fin armbandsklocka i present till sin syster, trots att systern aldrig använder armbandsur. Sedan kräver kvinnan att få låna den innan systern ens har provat sin present. Och när systern ber om att få tillbaka presenten hon just fått, kallar kvinnan henne egoist. Det måste vara ett av de tydligaste tecknen på att vi håller på att äta upp oss själva: vi är aldrig nöjda, och känner oss alltid lite förfördelade på grund av att våra liv inte ser ut exakt som, säg, Kanye Wests.

Konversationerna om hur en restaurang var bättre innan tidningarna skrev om den, hur man ska behandla tiggare och backhanded komplimangerna som stockholmare verkar vara experter på, är lysande. Men eventuellt gick Ackebo hem för tidigt från sin researchrunda. Flera uppslag är både uttömda sedan länge och lite dammiga: hur unika namn folk orkar hitta på till sina barn, vilka ansträngda Festis-smaker det finns och namedroppande musiknördar. Det är lite planlöst, lite oskärpt.

Äsch, kanske beror min lilla skepsis på att jag förknippar ordet ”Sofo” och drifter med denna lilla enklav med Stefan Thungren och Pelle Forsheds Stockholmsnatt, där referenserna ofta går över huvudet på säkert 99 procent av de som läser den. Där skämt om surdegshotellet är gammalt mög som möjligen kommer att ses som retro snart. Vi ses i Sofo flörtar i stället med ren buskis. Det är väl strängt taget inget fel i det. Men det måste finnas bättre sätt att skildra att en ståuppkomiker är röten (skulle vara intressant för övrigt att veta hur många det finns per capita i vårt land vid det här laget?) än att låta honom dra ordvitsar sida upp och sida ner i ett helt kapitel.

Rebecka Åhlund