Livfullt om Växjös historia

Ringsberg och Kristine­berg märktes ut som ”åkerlyckor” på en karta över Växjö från 1707. Under senare delen av 1800-talet dominerades området av fängelset, seminariet­ och bryggeriet. Under 1900-talet skedde en del tillbyggnader, annat revs. Men fortfarande är huvudbyggnaderna anslående landmärken i Växjö, inte minst genom den kuperade terräng som för några sekel sedan gjorde området till en naturlig utkant.

Numera är området ett kulturcentrum, eller en kulturell ”nod” för att tala med baksidestexten till den lilla skriften Ringsberg – Kristineberg. Kultur- och byggnadshistorisk bakgrund av Thomas Lissing, som Växjö kommun nu ger ut.

Om vi bortser från skolans kulturbärande uppgift inleddes förändringen på 1970-talet. Den gamla rektorsbostaden kom att inhysa studentpuben och diskoteket Mjödner, där också Jazz i Växjö hyrde in sig på onsdagar med högklassiga gästspel; Dexter Gordons konsert var den mest minnesvärda. Och i det sedan 1970 nerlagda bryggeriet kunde vi de åren höra klassisk musik och folkmusik.

Sedan kom Kulturskolan dit, fängelset blev bostäder, Regionteatern Blekinge Kronoberg huserar i skolan på Ringsberg, och i bryggeriets disponent­villa finns sedan i juni Det fria ordets hus.

Flera av de små byggnaderna på området har rivits, men om vi tänker på hur centrala Växjö i övrigt skövlats av bränder och modernitets­tänkandet är det slående i hur hög grad området bevarat den särprägel det fick på 1800-talet.

Thomas Lissing skriver på en gång sakligt och livfullt om byggnaderna och de institutioner de inrymde, liksom om de förändringar de sedan genomgått.

Men hans byggnadshistorik rymmer också en industri- och social­historia. När jag växte upp på 1960- och 1970-talen talades det om fängelset som ett kvinnofängelse, ”spinnhuset” som enligt lokala vandringssägner även hade hyst en del välkända syndare.

Hos Lissing kan jag dock inhämta att även om fängelset officiellt var ett kvinnofängelse emellan 1914 och 1961 dväljdes där även manliga fångar hela tiden. Värt att notera är också att Växjös fängelse var ett av landets första cellfängelser. Det var en humanitetsreform, men Lissing kan likväl berätta om hur Wexiö-Bladet beskrev fångarnas dystra miner när de placerades i egna rum 1848.

Han berör också in­direkt Växjös ställning som tjänstemannastad, när han lakoniskt konstaterar att bryggeriet med ett 30-tal anställda var en av Växjös största industrier åren runt 1900 – i en stad med 7 000 invånare.

Så blandar Lissing elegant den sakliga redo­görelsen för byggnaderna med historiska utblickar. Detta i kombination med det fina bildmaterialet gör läsningen av den lilla­ skriften om Ringsberg och Kristineberg till ett oavbrutet nöje.

Magnus Eriksson