Lukas Moodysson: Tolv månader i skugga

Det tar bara några tiotal sidor innan jag kommer att tänka på Stig ”Slas” Claesson. Sedan kan jag inte släppa den insikten eller känslan, för övrigt en högst positiv sådan.

Men jag trodde aldrig att jag skulle hitta likheter mellan honom och just Lukas Moodysson.

Till skillnad från den smått maniska sorgeskildring som utgjorde Moodyssons romanåterkomst med Döden & Co så sent som för exakt ett år sedan är tonen här en helt annan. Men jag tror att Döden & Co var ett livsnödvändigt steg för att nå hit, snäppet närmare renaste möjliga uppriktighet.

Uppdelad i Twitter-korta stycken är det en resa mot ett sannare och intimare uttryck. I Döden & Co hette huvudpersonen Lucas med c. Nu är han blott Lukas.

Det finns inte längre något att gömma sig bakom, något som Moodysson upprepade gånger också påpekar som ett ideal i sina tankar.

På många sätt framstod redan hans film om sexhandel, Lilja-4-ever, mer som ett rekonstruerat reportage än en spelfilm. Men det är i Tolv månader i skugga som han, kanske nästan omedvetet, i sitt sökande efter sanningen och, samtidigt, det mest sanna språk han har att tillgå, förvandlar sig själv till journalist. Eller i alla fall en passionerad observatör.

Det är där likheten med Slas kommer in i bilden.

Ty Moodysson påminner ofta om en korrespondent från 1950-talet så som de såg ut i en karikatyr, med presskort i hattbrättet, antecknandes för hand i ett fortfarande krigshärjat Europa vid ett kafébord i just de städer där Tolv månader i skugga utspelar sig: Aten, Kiev, Malmö, Moskva och Stockholm.

Men också i en småländsk sommarstuga.

Det är också den enda av den här dagboksromanens spelplatser dit omvärlden inte riktigt når huvudpersonen. Där hängs korrespondenthatten på en krok vid ytterdörren. Och därför råder där en harmoni, en ursvenskt myggsurrande sådan där ingenting förändras. Det spelas brädspel, barnen badar och pappa cyklar till brevlådan.

I den idyllen föds hos författaren också rädslan att bara kunna skriva om sig själv. Vilket han gör, precis som Slas i sina självbiografiska – och ofta politiska - böcker, reseskildringar och krönikesamlingar befinner sig Tolv månader i skugga i ett modernt gränsland där frågan om detta är fiktion, en dagbok eller bara anteckningar blir ointressant.

Handlingen här är ju egentligen helt enkelt människan Lukas med alla sina brister och svagheter som försöker göra så gott han, dra sitt strå till stacken.

Det dåliga samvetet över att vara en lycklig och älskad familjefar i ett tryggt litet land uppe i norr driver honom att – precis som med sina senare filmproduktioner – försöka göra i alla fall något för att belysa, säg, grekisk flyktingpolitik och ukrainsk sexhandel.

Ständigt återkommande är en besatthet av Sovjetunionen och kommunismens i grunden så vackert utopiska dröm om en rättvis värld. Hur den gick i kras lämnar honom inte i fred, inte ens när han en eftermiddag lyssnar på Antony & The Johnsons.

Moodyssons aforistiska formuleringar kan ofta vara befriande naiva men besitter nästan undantagslöst en lika skarp som empatisk intelligens. Och till skillnad från filmmediet kan han i det här formatet själv förklara sig, tydliggöra och, ibland, till och med be om ursäkt för något han skrev en sida tidigare. Den nivå av självrannsakan han utsätter sig för skulle i mindre begåvade händer lätt kunna framstå som djupt narcissistisk.

Men trots detta följer också regissören Lukas Moodysson författaren och reportern som en skugga när han lever sig in i både offers och gärningsmäns tankebanor och öden i grekiska flyktingförläggningar eller i sina egna tankar, oavsett om de kretsar kring Sverigedemokrater eller den ryska litteraturhistorien.

Det finns partier i Tolv månader i skugga där man kan känna att tio kanske hade räckt mer än väl men det är en anmärkning i marginalen. Egentligen skulle jag nog helst läsa Moodyssons tankar, upplevelser och vardagsbetraktelser i just detta konstanta flöde, utan riktigt uttalad början eller slut, i en blogg eller i en daglig tidningsspalt.

För jag drabbas av en nästan ögonblicklig saknad när de här tolv månaderna är till ända, en saknad över att inte längre befinna mig i hans värld. Inte längre få sitta på pakethållaren när han cyklar genom Malmös parker eller tro mig sitta vid restaurangbordet bredvid hans en mulen eftermiddag i Kiev.

Andres Lokko