Lundells okända debut ges ut igen
Vilken var Ulf Lundells debut? Nej, det var inte romanen Jack från 1976, och faktiskt inte heller LP-skivan Vargmåne från året innan. Rätt svar är långdikten Modus vivendi, Molngrabb!, utgiven 1972 i 100 stencilerade exemplar på det lilla förlaget Inferi i Bollnäs.
Ingen skam att missa den Trivial Pursuit-frågan, som synes. Det tunna häftet såldes enligt Lundells egen uppskattning i 50-60 exemplar och finns faktiskt vid fyra svenska bibliotek, men är naturligtvis omöjligt att få tag på i handeln. På antikvariatspråk är Modus vivendi, Molngrabb! "en av de raraste svenska moderna debuterna".
Det lika lilla förlaget Tragus i Strängnäs har nu gett ut häftet på nytt i stilenligt A4-format, med skrivmaskinstypografi som följer originalets och med ett nyskrivet förord av författaren.
Det är inte bara en kärleksförklaring till stencileran, de år i slutet av 1960- och början av 1970-talet då författare och förläggare (ofta i en och samma person) hittade nya sätt att nå ut och säkert till viss del en ny publik. Dels pekar nyutgåvan på att stenciler inte enbart bar politiska budskap utan också litterära, och att de senare bevarat mer kraft, dels gör den Lundells text tillgänglig i dess ursprungliga, tidstypiska form.
En dikt med samma titel, Modus vivendi, Molngrabb!, har nämligen ingått i de olika upplagorna av samlingsvolymen med Ulf Lundells dikter, Fruset guld, men jag upptäcker när jag nu sitter och läser att förstaversionen på sina ställen ser ganska annorlunda ut. Rockmusiken tar större plats, liksom dagspolitiken. Marc Bolan i T- Rex, som också ville vara poet och musiker samtidigt men inte rätta sig efter andras regler, är en viktig förebild, och ilskan över USAs bombningar i Vietnam ökar den rastlösa energi och frustration som är diktens kärna och driver den framåt.
Detta att"irra omkring på jakt efter / ett sätt att leva" fyller egentligen hela tillvaron för diktjaget, den tjugotreårige Ulf Lundell, som för så många andra i den åldern. Men frustrationen är tillfällig, irritationen över samhällsföreteelser tycks mest fungera som bränsle och det finns inte mycket av uppgivenhet eller självmedlidande i dikten. It wonÕt be long, viskas det inom parenteser (vilken styrka vanliga engelska ord kan få!) och det verkar inte betyda att slutet är nära utan att nu tar det inte lång tid innan jag hittat något eller någon, innan livet öppnar sig.
Det är vackert, och de avslutande uppmaningarna (från det egna jaget? från den tidigare personifierade Evigheten?) till molngrabben att göra "slag i saken" klingar fortfarande rent. Till det friska intryck som dikten ger bidrar också den typografiska energin, som Jesper Olsson framhåller i en bra och informationsrik efterskrift: det gick att göra mycket mer med en skrivmaskin än vad man tror, och rockpoeten Lundell är här i början också en formell experimentator.
Hans förord låter sig inspireras av detta, det är en enda lång mening som sträcker ut över A4-sidan, fylld en ljus glädje som inte sjunker ner i nostalgi och till och med har en dörr mot framtiden. Skrivmaskiner har inte kursivstil, man får tänka sig citatets sista ord markerat så: "jag tycker fortfarande att det där året i skogen utanför Norrköping i det där huset var ett av mitt livs bästa år hittills".
Jonas Ellerström
