Morgan Larsson: Radhusdisco

Morgan Larssons debutroman Radhusdisco är en småmysig betraktelse över uppväxten i en småstad på 1970- och 80-talen. Läsaren får följa den grunnande och lite räddhågade huvudpersonen Morris genom grundskolans segrar och nederlag. Det är en varm men lite splittrad berättelse.

Romanen är uppbyggd av minnesbilder sedda ur ett barns perspektiv men återgivna med en vuxens röst. Det gör att skeenden som har intressanta dimensioner ibland lämnas oproblematiserade. Händelserna flätas inte in i varandra utan staplas som fristående anekdoter vilket gör att berättelsen inte riktigt förs framåt. Även om det finns charmiga inslag, som att Kiss albumtitel Love Gun syftade till den vackra flickan på omslaget som heter Gun och som alla i bandet är kära i, så blir storyn lite platt. Och boken känns med sina drygt 400 sidor något för lång.

Radhusdisco tar inte riktigt fart förrän de sista 100 sidorna då kapitlena börjar haka fast i varandra. Det känns som om Morgan Larsson är vassare på att skildra en tonårings bryderier än ett barns funderingar. Det kan också ha att göra med att barndoms-Morris största problemen är försvunna filmstjärnebilder och familjens flytt några kilometer bort. Man brukar säga att ingen vill läsa om en lycklig barndom. Kanske är detta ett bevis på att det sällan blir bättre än småtrevligt.

Cecilia Köljing