Nils Petter Sundgren: Inte bara bio

Som Filmkrönikans långlivade programledare och senare recensent i TV4 är nog Nils Petter Sundgren landets genom tiderna mest betydande filmkritiker. Hans stora merit dock, om man får tro dessa memoarer, är tiden som SVT:s långfilmsinköpare under 70- och 80-talet, då TV2 blomstrade i mångsidigt filmutbud.

80 år passerade kan den frispråkige skribenten kosta på sig att lägga alla korten på bordet, kring vänner och fiender, kolleger och arbetsgivare. Av scoopkaraktär tycks SVT:s avtal att mot foglighet få visa distributörernas filmklipp; därav de snälla recensionerna, erkänner Sundgren. Till mer beskedligt skvaller hör den divergerande intelligens- och trivselfaktorn i TV4:s morgonsoffa.

Om numera nedlagda sorgebarnet Filmkrönikan bedömer han sin insats genom epigonerna. Man skall, i varje fall för sitt eftermäles skull, inte ha alltför lyckosamma efterträdare. En yngre filmgeneration har i retur kritiserat Sundgren för att vara gubbe och gubbsjuk, en ofrånkomlig roll som han tagit med ro, frånsett den åldersdrift som hemsökt honom vid de två senaste Guldbaggegalorna. Sundgren tolkar programvärden Johan Glans ängsliga humor som ett tecken på modern åldersfixering och indirekt dödsskräck. Detta i en public service–kanal som jagar underhållning till döds och på vägen förvägrat filmen en värdig inramning.

Med fokus på att göra sig själv rättvisa och som förberedelse inför döden är Sundgrens memoarer av tämligen klassiskt snitt. Somligt berör hans uppväxt och familjeliv, än mer personligt framkommer i hans åsikter. Filmkärleken är påtaglig och i Sundgrens fall var kvinnans skönhet en central inspiration för det förmånliga journalistliv som han tidigt kom att föra. Vid sidan av glamour från Cannes och Venedig redogör han för en rad ovanligare resmål, såsom filmfestivalen i Ouagadougou eller när han i en taxi i Tokyo 1970 får uppleva författaren Mishimas rituella självmord i radions direktsändning.

Sundgren är inte djupanalysernas man. Han tycks ha förlitat sig på bred bildning och liberalt omdöme, med start under ungdomsåren som bokmal, sedermera litteraturstudent, förlagslektör och skribent på BLM. Ständige trätobrodern Harry Schein karakteriserade Sundgren som "radical chic", en urban iakttagare med smak på livet, som rörde sig lätt mellan högt och lågt, utan att låta sig indigneras i onödan. Där många vänsterkolleger kämpar med ungdomens ideal verkar Sundgren tidigt gjort sig kvitt ångest och dåligt samvete, på intet sätt blundandes för världens orättvisor men väl medveten om individens begränsning.

Det är inga banbrytande åsikter han framför, men han paketerar dem i en underhållande form, som spetsas med intima citat från flera filmstjärnor, från Peter Fonda till Catherine Deneuve. I korta meningar och slagkraftiga formuleringar fungerar Inte bara bio som en påminnelse över bra och dåligt i kotteriets kultursverige. Att Sundgren var en del av detsamma hindrar inte att han har mer distans än genomsnittet.