Originell ekopoesi

I tredje delen förstärks denna medvetenhet om evolutionens närvaro i kropparna genom dramatiska fantasier om hur berättarjagets fågelförflutna bryter fram. Samtidigt förenas också medvetandet om döden och födelsen till en syntes.

Agnes Gerner från Stockholm är bibliotekarie, har skrivit magisteruppsats i ekokritik, medverkar i kulturartiklar om djurens rättigheter och hur hon tvingas ­motivera sin självklara vegetarianism, medan köttätare aldrig behöver motivera sig.

”Separationens svärta” inbjuder ofta poeter till en viss patetik. Men Gerner är ”postpostmodern” i en ofta lite uppsluppen översaklighet, en låg­nivåmetaforism som låter fragment mer än hela bilder utlösa språkskred och symfonisk, enhetlig storform för hela ”samlingen”.

Jämfört det mesta av svensk poesi just nu vinnlägger hon sig både om begriplighet i stort och spännande spontan­associativitet inom varje ”dikt”.

Civilisationen har kämpat

förgäves:

Jag förblir

ett myller av organ och

nerver,

sprakande som

eltrådar spända

högt över åkrarna,

morgonen efter det stora

regnet.

Det är lustigt hur den härskande programmatiska motviljan mot metaforer ändå ofta släpper in dem bakvägen, så att säga.

Hennes perspektiv är ovanliga i poesin: kroppsfettet är intressant för det får oss att nästan flyta, vilket har evolutionära rötter. Spindelns ytterst grymma hantering av sitt offer är en imponerande överlevnadsteknik.

Människa och djur byter hela tiden skepnad: i bilder av en människas födelse dyker en ”äggtand” upp och

Min anatomi försvårar

flygning

En häpnadsväckande

oförmåga

att lagra luft i lungorna

belastar vingarna, det all

för tunga

skelettet skraltar runt på

land ?

Agnes Gerners dikt­debut har en frisk originalitet och en hängivenhet för ekologiska idéer som skapar ett eget rum åt henne i svensk poesi.

TOMAS LÖTHMAN