Paula Fox: Förtvivlade människor

Klara Gunnarssons svartvita fotografi på bokomslaget är kongenialt. Ett uppklätt par – hon i ärmlös svart klänning och 60-talsbobbad frisyr, han i mörk kostym – sitter halvt vända från varandra, till synes mitt uppe i en konversation med respektive bordsgranne. I den glipa som uppstått mellan deras kroppar har man på omslaget placerat titeln, Förtvivlade människor, som i kombination med att den beskurna bilden döljer de bådas ansikten, summerar romanens olycksdigra atmosfär.

Den nyupptäckta moderna klassikern från 1970 av den numera halvt bortglömda amerikanska författaren Paula Fox (född 1923) handlar just om sprickor, mellan människor och i den till synes välordnade civilisationens tunna fernissa. Sophie och Otto Bentwood är i 40-årsåldern och lever ett välordnat medelklassliv i Brooklyn, New York. De är båda intellektuella akademiker, han advokat och hon frilansande översättare av fransk litteratur. På teatern njuter de av Racine och i bokhyllan trängs Goethes samlade verk med ”två hyllmeter franska poeter”. Men det verkliga livet befinner sig på annat håll, vacklande någonstans mellan leda, irritation och ett diffust tillstånd av rädsla. Denna liksom gnagande ängslan konkretiseras redan i romanens inledning av att Sophie blir biten av en vildkatt, vilket får hennes hand att inflammeras, och att Ottos mångåriga kompanjon på advokatbyrån nyligen valt att lämna honom för att istället starta eget. 

Ur de här två till synes triviala händelserna väver Fox samman en förtätad bild av välfärdsmedborgarens existentiella kriser mellan materiell trygghet och andlig brist. Bentwoods välbärgade kvarter tycks med ens omgärdat av en skrämmande och skräpig omgivning. De synliga tecknen på gentrifiering tränger sig på: social utslagning, hemlöshet och inbrott. Här och var, i en liten bisats, påminner dessutom Fox oss om att Vietnamkriget grasserar på andra sidan jordklotet och att den yngre generationens sex- och drogliberala hippiekultur gör sig alltmer påmind i det offentliga rummet. Men allt detta förvandlas till blott abstrakta kulisser när den privata tillvaron genomsyras av ett slags inre domning och stumhet inför någon skenbart annalkande katastrof av än värre slag. Allt förstärkt av att Sophie under de handfull dagar som romanen utspelar sig fruktar att vildkatten gett henne rabies och en emotionellt instabil Otto maler på om den forne kollegans svek. 

Tröttheten, cynismen och oron hos de inte särskilt sympatiska romanfigurerna är de ledmotiv med vilka Fox tecknar sitt drabbande psykogram av en samhällsklass under mental belägring. På ytan händer inte mycket, men med psykologisk skärpa och förtätade observationer av gestalternas repliker, åtbörder och blickar blir Fox lågmälda och subtilt oroande berättelse en drabbande erinran om sprickorna i muren och det oroliga mullret där bakom.

Martin Lagerholm