Joakim Pirinens förra album, Den universella bristen på respekt från 1999, var mycket starkt men också mycket mörkt. Kanske gav arbetet med de absurda prosastyckena i Den svenska apan (2001) vila från tecknandet, en välbehövlig omväxling. När Pirinen nu kommer med ett nytt album är det nämligen en rejäl volym på 168 sidor, mindre sammanhållen men vital och nyprövande.
På tre sidor gör Pirinen exempelvis en serie som ett barn skulle ritat och textat den, en serie som ligger så långt från det virtuosa som tänkas kan (och samtidigt naturligtvis är en makalös prestation att åstadkomma). Den är varken gullig eller nostalgisk, den har ingen uppenbar poäng men är nog inte i första hand avsedd som en provokation, en drift med läsarens förväntningar. Inte heller behöver Pirinen barnstilen som en täckmantel för att kunna använda vilka ord han vill. Och nej, det är inte en ironisk serie.
Vad är det då han är ute efter? Friheten, tänker jag mig, det självklara i barnets sätt att göra bilder och berättelser. Liksom Picasso och framför allt surrealisterna fascinerades av barnteckningar och såg barnet som en idealbild av den frie konstnären, lyckligt suverän i sin värld, söker Pirinen det ohämmade, det avsiktslösa. Med "avsiktslöst" menar jag fritt från både estetiska och kommersiella hänsynstaganden.
Ju längre någon kommer i konsten, desto mer söker hon eller han konstlösheten. Det är en erfarenhet att dra ur konsthistorien: det tekniska mästerskapet, något serietecknarna i dag är ganska ensamma om att värdera, ger möjligheter men stänger också efter ett tag inne. Joakim Pirinen är inte den förste som nästintill handgripligt har kämpat mot sin egen förmåga i ett försök att överskrida den, som har rist gallren i konstens fängelse och tagit till alla medel för att någon gång på nytt överraska sig själv. Att ett par saker i den nya boken kallas improvisationer är signifikativt.
Men hur ser då friheten ut när den kommer? Saken är den att jag tänker mig att det inte sker med dunder och brak, utan snudd på omärkligt, som den upplevelse av satori som beskrivs inom zenbuddismen: ett ögonblick av klarhet efter vilket livet flyter på i stort sett som vanligt. Och liksom zen-eleven inte alltid är medveten om att ha nått fram så vet jag inte om Pirinen är medveten om att han vid det här laget är förbi alla hinder. Han har sprängt formen och de serier han gör är större än vad termen anger, liksom Becketts pjäser var något annat än dramatik och Velvet Underground som ett av av de första banden gjorde musik som var mer än rock ?n? roll.
Frihet, de möjligheter som återvunnits genom erfarenhet, är naturligtvis inte detsamma som ofelbarhet (se Picasso för tydliga exempel) eller en upphöjd, överlägsen attityd. Att mognaden med nödvändighet skulle ta sig sådana uttryck är felaktigt. För Pirinen ser livet ungefär likadant ut i det nya albumet: han återbesöker den humoristiska serien, de dåliga ordvitsarna, den studentikosa namedroppingen (fast snyggt dold, studera den till synes meningslösa ramsan på sidan 31-32), sin egen sandlåda och de vulgarismer som ett i grunden moralistiskt samhälle gör nödvändiga.
Svärtan är djupare men samtidigt lugnare, desperationen har blivit pessimism (vilket inte är detsamma som bitterhet) och med alla sina ryck och infall är Ingens bästa vän ett balanserat album, inte i sina enskildheter men till sin helhet. Här finns en fast grundton som möjliggör pendlingar, en nästan omärklig distans (missförstå inte ordet) som är förutsättningen för rörlighet. Jag kallar det frihet.
Joakim Pirinen
Ingens bästa vän
Norstedts