Poetiska grepp kring barndomen

Debutanten i sammanhanget , Tove Mörkbergs diktsamling Barnen om dryga 100 sidor ger med sina förtätade miniatyrer en läsrytm som ibland liknar haikuns form:

Dörren stängd

framför lillebror

och han gråter

riktiga tårar vid golvet

Tove Mörkberg är född 1982 och bor i Malmö. Hon har tidigare medverkat i en av Brombergs diktantologier Hallon och bensin.

Jag tycker mycket om den karga enkelheten i Barnen, framskriven som ett: Jag som är Vi som är barnen. En betraktares öga registrerar och levererar miniatyrer utskurna ur en pågående vardag. Fem namngivna barn figurerar. Liksom mamma, pappa, Fröken och en kanin.

Det är lite grand som om Tove Mörkberg har en imaginär spelplan framför sig där hon placerar barnen/spelfigurerna i olika positioner utifrån osynliga regelverk. Här finns Sandra med kaninen, Stefan, Anna, Erik och så Lillebror. Tove finns också med. Mycket spelrum finns mellan raderna i en kontext och en kontur att känna igen, som vägen till skolan. Eller tragglandet med bokstäver: Orden obegripliga.

Inledningsvis släpar barnen stegen ”mot skolhögen”.

Det är ingen skolgård

det är en kåkstad

Barnen flyttas runt i obekväma positioner.

Måndag morgon mammavecka

plockar ihop honom

pappan ser dem gå till bilen

gå till bilen bara säger han gå till bilen bara

Mörkberg orsakar med små förskjutningar spänningar:

Gräva ner flaskor vid

sorgkanten...

Eller som i raderna: Mamman sitter ”dövögd”.

Att låta sinnen ”felkopplas”, höra en färg eller se färgen av ett ljud är något som i hög grad kännetecknar Eva Runefelts poesi. Hon är en etablerad, prisbelönad svensk författare och poet som det här året har utkommit med boken Minnesburen.

Med nedslag i sin levnadsbana skriver hon fram sig själv, som barn, poet och vuxen. Minnesburen är hennes tolfte bok. Största delen, Barndomsligt, upptas av prosa, genomfärgad av poesi. Jaget ser och hör ordens färger, tingens läten.

Första minnet uppstår i ett gulaktigt ljus:

”som en väldig pannkaka och i det bor jag. Ljuset är också en varm gul tegelvägg som håller ett trevåningshus upprätt.”

I texten Falköga ger hon en komprimerad bild av miljön där hon först växte upp och hennes falkblick finns kvar skriver hon:

”skarp och vid så jag brukar kisa för att sila det som kommer in i mig.”

För ögonen skär sig lätt på vad de ser.

Hypersensitivt, med sinnena liksom parallellkopplade, tar hon mig med i sitt spänningsfält. Seendets perception blir det övergripande instrument som diktjaget, barnet, och den vuxne lever med. Hjärnan liknas vid ett broderi: Lilla syslöjdsduk! Tingen är inte bara ting: de kan rasa i tysthet, sucka, och det som rör vid ögonen måste man vara försiktig med.

Eva Runefelt g er i En uppstoppad and ett helt bländande, magiskt textavsnitt om hur hon som skolbarn upplever mötet med en uppstoppad fågel i ett förrådsrum. Resten av lektionstiden är hon del av anden:

Det genomsvarta ögat att gå in i, jag tänker att jag sitter i ögat under lektionerna, som i ett fågelbo högt upp.

Topografiskt, tidsmässigt och språkmässigt skiljer poeten Tonino Guerra ut sig i sammanhanget. Men i samlingen Honung, den första översättningen till svenska av den italienske poeten och kände filmmanusförfattare (översatt av Ida Andersen) finns mustiga bilder från poetens barndomsby. På vänstersidorna finns även originalspråket tryckt.

I 35 sånger ryms hyllningar till platsen, ålderdomen, det kvinnliga könsorganet och barndomens minnesbilder. Tonino Guerra (1920 - 2012) som överlevde koncentrationslägret, arbetade med alla stora italienska filmregissörer, gav ut 19 diktsamlingar, valde att återvända som 70-åring till sin hemtrakt. Som läsare dras jag snabbt in i en främmande trakt med ett galleri av både burleskt och livligt tecknade personer. Sjätte sången börjar:

Fru Bina bodde i ett skjul

på den krokiga vägen och gick på promenad

med en get längs ravinerna...

Samlingen går att läsa som en berättelse om två bröder, men också som en doftande kappsäck minnen. Jaget beskriver i Åttonde sången hur han och brodern besökte valnötsträden vid ett kloster, stängt sedan hundra år. Träden liknas vid brinnande majbål.

Jaget minns träden i vars grenar svävade röda moln:

När vi ringde i klockorna

fick klockklangen löven att rasa...

Det finns någonting igenkännligt, jordnära, både exotiskt och erotiskt i denna samling. Som ett land, en tid och en plats som egentligen inte riktigt finns, men som träder fram med sina starka bilder och som både lockar och avskräcker.

Fotnot: Översättningen i Honung är enligt förordet gjord från italienskan. Honung är ursprungligen skriven på den talade dialekten Romagnolo.

Tina Persson