Roberto Saviano: Zero zero zero

Den globala droghandeln fräter sönder alla andra värden än profiten. Den förgör människor och samhällen likt ett dollargalet mordiskt odjur.

Låter jag för dramatisk? Det blir lätt så när man läser Zero zero zero, Roberto Savianos reportagebok om den globala ”narkokapitalismen”.

Sedan publiceringen av Gomorra, om den napolitanska Camorramaffian, har Roberto Saviano levt under dödshot. Det bottenlösa mörker som omger maffiaorganisationerna har ockuperat hans själ för evigt. Zero zero zero är stundtals hjärtskärande att läsa. De historier Saviano får ta del av, och det han tvingats uppleva, får en att undra hur mycket han orkar bära.

Att Zero zero zero är en överväldigande läsupplevelse beror inte främst på den journalistiska kvaliteten. Snarare på den bedövande mängden och det höga tonläget. Saviano skildrar narko­kapitalismens aktörer – de mäktiga mexikanska maffiaklanerna, colombianska leverantörerna, pengatvättande storbankerna, ryska och italiens­ka uppstickarna – genom att stapla den ena makabra historien efter den andra.

Den mexikanska kartellen Los Zetas, bildad av före detta elitsoldater – gör mig mörkrädd. Detsamma gäller allt som skrivs om den mordiske Joaquín Guzmán Loera, kallad El Chapo, ledare för Sinaloa-kartellen.

Och att läsa om Enrique ”Kiki” Camarena, den infiltrerade agenten som avslöjades och torterades till döds, då är det så ondskefullt och vidrigt att... nej, man orkar inte, orden tar slut.

Det är alltså detta helvete som den partyglada medelklassen hjälper till att bevara?

Med sin rappa berättarstil påminner Zero zero zero om en förtvivlad variant av Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Det är få analyser, men många huvudroller. Och ännu mer djävulskap

Störst fokus ligger på kokainet. ”Att skriva om kokain är som att använda det”, inflikar Saviano och ger oss ännu en blodig historia från narkokapitalismens träskmarker.

Enligt World drug report 2012 dör någonstans mellan 100?000 och 250?000 människor varje år av droganvändande. Det är svindlande många och säkert ännu fler i verkligheten, men avsevärt färre än de sex miljoner årliga dödsfall som orsakas av tobak.

Beror skillnaden på att en vara är förbjuden, men inte den andra? Eller gör vetskapen om drogernas verkan att fler undviker dem? Och är det kanske kriminaliseringen av drogerna som, ironiskt nog, bygger maffiakartellernas imperium?

I Magnus Lintons bok Cocaina finns det som Savianos bok saknar: En höjd blick, en större bild, en diskussion om kriminaliseringens för- och nackdelar. Läs hellre den.

Erik Hammar